Anonym (ja) skrev 2024-08-18 09:08:39 följande:
Varsegod. Jag känner med dig. Jag tror det kan vara svårt för andra som inte gått igenom vår resa att förstå hur sjuka de här speciella svärföräldrarna är.
Jag har ett ex, exempelvis, där jag behandlades normalt och väl av hela hans familj, och efter ett bra tag efter vårt uppbrott (jag lämnade) fick till ett gott samarbete med exet. Så för mig att slungas in i den här, på ytan så "perfekta", familjen var som att gå från dag till natt. Jag var helt oförberedd. Jag tog nog för givet att det här skulle gå bra. Det togs till exempel väldigt negativt på att jag hade en fungerande och ett gott samarbete med exet, så till och med de saker som visade på att jag kunde hantera konflikter på ett bra sätt vändes emot mig. Jag borde kanske ha vänt mig till min egen familj och vänner (och kanske tom exet) om det här men jag ville sköta det privat. Jag tyckte det var genant. Jag läste också på att man skulle i första hand försöka lösa det med svärföräldern, det var ett råd från en psykolog på någon sida på nätet. Det var det absolut sämsta råd jag följt i mitt liv. Det kan ha att göra med att det rådet bara fungerade på normala svärföräldrar och det var därför det inte bet på den här andre sjuke sorten.
Allt det du beskriver om din svärmor ger mig kalla rysningar, jag känner så igen det här också. Vad du måste göra är att täppa igen det här normala behovet du har att se om din familj. Hade din svärmor varit en normal person hade hon så uppskattat att få dig som sin svärdotter för du är mån inte bara om dina barn och din man utan om hans familj också. Därför också det här är en sorg för dig. Du är den typen av familjemänniska och jag är det också. Det blir till en sårbarhet för en sjuk svärförälder som den. Jag förstår att du lider av att det känns stelt. Jag tyckte också det kändes så fel. Jag är van vid motsatt känsla hos min familj, släkt och då på exets sida. Jag är van vid att bli behandlad normalt, väl, av kompisars familjer och släkter. Detta var min första riktigt hemska upplevelse och den fortgick i åratal.
Min man hade också fått lära sig att så fort där kom minsta lilla kritik mot honom eller hans "perfekta" familj så skulle han gå till attack. Det var så smart av den svärföräldern att ha manipulerat, "uppfostrat" sin son till det här. Det gjorde det fruktansvärt svårt för mig att nå fram till honom. Han skulle försvara familjens bild av att de var störst, bäst och vackrast, status-tänk.
Din svärmor manipulerar så in i helvete sin son och sin man att hålla dig kort, det här att hon är så trevlig så när du inte är med, sjukt. De är som dockor med trådar i. Därför blir det stelt. Det här är inte stelt pga dig. Det är stelt för att de här två männen vill inte medge hur svaga de är. Hur rädda de faktiskt är. Hur manipulerade de faktiskt är. Skam hos dem. Det är ju så här mobbare fungerar, de har alltid någon svag person eller personer i sitt lilla gäng som då ska förstärka bilden av att mobboffret är precis så fel på det sätt mobbaren vill den ska tro.
Jag tror tyvärr att det är så att svärmodern bara skulle vara nöjd om ni skilde er. Då kan hon säga att titta här, jag hade rätt hela tiden, nu är hon äntligen borta, min son förtjänar bättre... .då kan hon fortsätta också med sina intriger. Min svärförälder älskar ju bråk, älskar intriger, älskar att se sin familj söndras på det här sättet. Det är sjukligt. Den andre föräldern har jag sett försökt kämpa emot det här, men varit försvagad. Jag har undrat för mig själv om den andre föräldern vill ta till sig hur sjuk den andre är för då hade ju hela deras liv varit en lögn.
Jag började göra något när vi umgicks. Det var att när den sjuke svärföräldern skulle starta något så svarade jag på det så bra, neutralt jag kunde. Jag ville att min man skulle se förvandlingen hos svärföräldern. Den gick ju helt i taket. Drama. Jag gick inte in i något, höll mig lugn utåt sett. Inom mig visste jag att gränser redan hade passerat. Normalt sätt skulle jag ha lämnat vid det här laget. Jag ville se vad som krävdes för att min man skulle förstå. Det finns nämligen knep hur man ska hantera narcissister för att de ska gå helt upp i limningen i en konflikt och samtidigt är det jag då som ser bra ut i konflikten. Det var hög tid att spelreglerna ändrades. Jag fick vänta länge, men så till slut så reagerade min man. Det här visar också bara på att hans gränser, hela hans familjs gränser till den sjuke föräldern, inte var där de borde vara. Det var som att den föräldern skulle behandlas som bomull. Jag vet inte vad som sades mellan min son och svärföräldern då han gjorde det bakom stängda dörrar, de var borta länge, men när svärföräldern kom ut bad hen mig om förlåtelse. Alla de knep svärföräldern försökt få till så att jag skulle tappa humöret, uppföra mig respektlöst, så att min man, dennes son, skulle ta sin svärförälder i försvar - mot mig - gick i stöpet. Det hände aldrig. Jag förstod nämligen att det var det svärföräldern var ute efter. Trycka på mig tills jag exploderade. Eller tills jag rymde därifrån, lämnade. Jag höll mig lugn. Jag höll mig stadig. Jag höll mig också tystare än jag brukar vara för min tystnad och att inte ange någonting som skulle kunna vara sårbart gjorde att svärföräldern visste inte vart den hade mig.
Tyvärr vet jag också att de där ursäkterna från svärföräldern är tomma. Ingenting är någonsin svärförälderns fel. Men den vill vara den som ser bra ut, som en hjälte, när den säger förlåt. Den menar inte det. Den lär sig inte heller inte av alla fel den begått som andra normala gör i sina relationer. Tänk på den som en vampyr. Den är inte av er sort. Det kommer hjälpa er att inte vara sårbara och att inte försöka mer skapa den här bilden av en familj och släkt. Inte med den.
Tänk tvärtom vad dina och andra normalas behov är i en familj. Den här svärföräldern vill på ytan verka som att den är som du, den är som alla andra. Nej, det är den inte. Den vill ha det som är tvärtom i sin familj. Den vill ha smärta. Smärta för sin son. Den vill ha splittring. Den vill ha kaos. Det ger den här svärföräldern den sortens sjuka näring. Inget av det här är ditt fel. Jag har sett det här spelet: Andra tas in i familjen, går bra ett tag - sen kommer spelet, smällen. Den är bara ute efter personer de kan bräcka, vara svaga nog att kontrollera. Mig förstod den att det här skulle bli svårt, därför också varit så hemsk mot mig. Så hemsk som din svärmor är mot dig talar också för att den är helt desperat i sina försök att trycka ner dig, för du är svårare att trycka ner. Du blir därför ett större hot. De här sjuka personerna har en överkänslighet i att läsa in andra, de är mycket skickliga på det, det gör dem också, då de saknar de normala filter som empati och principer, så farliga för de har inte den gränsen att inte manipulera.
Det är inte att den inte kan hantera dig egentligen, det är inte ditt fel, det är att den kan inte hantera sig själv i sin relation med dig. Du har inte gjort något fel. Du är inte fel. Du är så rätt du bara kan bli i den här situationen.
Jag känner ett bra avslut ändå i allt det här för när allt detta var, de år det här varade, var det verkligen som att jag var den ende som såg den här svärförälderns andra sida. Det var en sådan stress i det för jag kunde se hur den manipulerade och förstörde och kom undan med det. Jag kunde se att de som var som mest manipulerade var de här andra nyckelpersonerna jag ville ha en bra relation till men det gick ju inte då svärföräldern höll dem i sitt grepp. Det är därför det blir stelt. När vi fick till att träffas utan den sjuke svärföräldern blev vår kontakt en annan. Inte lika stelt. Stelheten kan jag försäkra dig om beror på henne. När min man kom på det här så anordade han fler och fler möten utan svärförälderns närvaro, "lurade" den, och jag såg då också hur min man växte. För han ville ju erbjuda mig vad jag erbjudit honom. Få känna sig välkommen och som en del av den andres familj. Få känna det här godkännandet. Den här helheten som blir extra viktig för en när man själv skapat familj. Jag kan ana mig till att svärmodern håller hårt i sin (stackars) man, men det borde gå om man är klipsk nog och planerande nog, att gå runt henne. Din svärfar är manipulerad, han vill visa sig "lojal" mot sin fru genom att då vara stel mot dig. Han är egentligen stel mot sig själv. Det blev öppningen, vändningen för min man: att han lyckades få mig att känna mig mer välkommen och en del av hans övriga familj, bara alla kom undan den här mörka skuggan/svärföräldern.
Det är ett jävla under att jag ändå stannat kvar hos min man med allt som hänt men så är jag också stark och uthållig fast jag också är känslig. I terapi med varandra så har min man sagt att han känt det som att han varit i ett stormande svart hav och där är två öar. Den ena ön är jag. Den andre är svärföräldern. Alla gånger i veckan vill han till min ö, jag håller för att ta emot honom. Hos mig är han stark, då det är okej att vara svag, det är okej att vara sårbar, hans sårbarhet omfamnar jag. Han säger han har aldrig vågat vara så sårbar som med mig och den skräcken han har känt inför det här har inte varit normalt. Han fattar det nu.
Den här stelheten du beskriver kommer ifrån personer som inte vågar vara sårbara, vågar inte vara äkta, blir därför inte starka. Hon äger dem. Så länge de är så här - din svärfar, din make - så äger hon dem. De måste frigöra sig. Då är de inte stela längre. Då blir det bra, ska du se.
Det jag kan känna en sorg i är att vi alla visste att det var hit, men inte längre i form av närhet, avslappning, med de andra i familjen (inkl den andre svärföräldern som jag speciellt tänker på i detta) då alla hade den här känslan, som att bakom oss fanns den sjuke svärföräldern och andades oss i nacken.
Om och när de andra börjar frigöra sig kommer det bli mindre stelt när ni träffas utan svärmodern men det är en resa din svärfar (och om där finns andra familjemedlemmar) själv måste vilja och våga ta. För mig hjälpte det att veta att det var ju inget fel på mig, så mkt jag blev förtryckt, så mkt man gjorde ner mig (i form av "skämt" och på andra sätt) var bara ett sjukt spel, bara bullshit. Jag fick hämta min näring från andra delar av mitt liv. Jag minns min självkänsla var påverkad, jag var trött alltid. När jag tog steg ifrån min man och hans liv med den familjen, när jag fick min näring från andra personer och också minns jag att jag bytte jobb mitt var det var och det blev jättebra, fick känna på att andra personer tyckte om mig, mycket, precis som jag var, det gjorde att jag skapade ett mer liv åt mig och barnen i det. Vi kom längre ifrån det där lejongapet som var på min mans sida. Det stärkte.
Det är väl det också som är mitt tips att du ska bli starkare i din värld och ta barnen med dig i den, för den andre världen är inte hälsosam, inte för dig och inte för era barn (fast den på ytan ser ut som hälsosam för barnbarnen, så vänta bara, en sådan svärförälder bara väntar att sätta sina klor i dem, precis som den gjort med pappan när han var barn och nu med pappans tillåtelse, då han är för blind och för vek för att se vad som händer).
Det är så sjukt också för att din svärmor vill dig verkligen illa, genom att ta energi från dig som du kunnat och skulle ha gett till dina barn så skadar hon också sina barnbarn. Är du med mig? Hon skadar sina egna barnbarn för sin egen själviska räknings skull. Hon bryr sig inte ett dugg om de barnbarnen även om hon vill spela på det, att hon gör det. Skadar man mamman till barnen skadar man barnen. Det är det hon har gjort och det är det hon tänker fortsätta med. Din man måste få upp ögonen för det här.
Jag gick så långt i min strid att skydda mina barn och mig själv att jag var på tåget direkt att min man fick ett jobb som skulle göra så att om jag lämnade honom, om vi skilde oss, skulle vi inte kunna ha delad vårdnad. Jag skulle få hel vårdnad.
Han kunde be om ursäkt att han var tvungen (också på ledig tid) hålla på med mobilen när han skulle vara med oss. Jag sa det gör inget. Han har alltid tyckt att jag varit en bra mamma. När det kom till min mammaroll märkte nog den andre svärföräldern (den sjuke av dem) att det gick inte att omvandla mig till att se dålig ut som förälder. Det gick inte. Jag satte upp alla spärrar jag bara kunde.
Vi kom faktiskt i det läget en gång att vi pratade om det här och han förstod att han satt fast. Han ville ha delad vårdnad men det gick inte med jobbet, och det gick inte ihop med ekonomin. Han bad mig på sätt jag aldrig sett honom på att snälla inte ge upp om oss. Inte fortsätta försvinna med barnen i tåg allt längre bort som han upplevt mig göra. Han kunde ha mardrömmar om det att jag lämnat, eller att han inte kunde hitta oss. Vi var borta. I verkligheten hittade han teckningar barnen gjort där de bara ritat mig och barnen. Han var inte med.
Han insåg också att han anammat en uppfostringsstil som han trott skulle vara bra men som inte var som min och jag var närmare våra barn pga det än vad han var. Det har varit det som jag tror varit det sista avgörandet: Han vill inte vara så långt ifrån våra barn, känslomässigt. Han vill göra de här förändringarna och han gör dem. Idag gör han dem. Han jobbar för det.
Jag själv kunde ha mardrömmar om att jag försökte ruska liv i honom, men det gick inte, han var som en levande död. Jag hade försökt skrika och ruska, men han hörde mig inte, han såg mig inte, han förstod inte. Han var inte där.
En annan mardröm jag hade var att jag höll på att fly och med barnen med mig, och jag visste inte var han var, men jag fick ge upp om honom - jag fick koncentrera mig på att rädda barnen. Jag räknade inte med honom. Vi, jag och barnen, kunde inte räkna med honom. Han fanns ju inte där för oss. Han fanns där för svärföräldern och han såg det inte ens själv.
De här mardrömmarna var bara ett sorgligt bevis på allt det som hände på ytan. Mindre dramatik och mindre känslor än i drömmarna, men de var ju verkliga bevis. De mardrömmarna har vi inte nu.
Jag tror tyvärr han var tvungen att känna på det hårda alternativet för allt före det var för mjukt för att han skulle förstå vilket allvarligt hot hans (sjuka) förälder var. Vilken skada det gjort mot hans egen karaktär, före min tid. Hur det fick mig att till slut börja förlora hoppet om honom. Hur jag såg på honom på andra sätt än när jag först blev kär i han och den jag trodde han skulle vara om dumma situationer skulle uppstå längre fram. Han var inte den jag blev kär i. Bara halva den. Den andra halvan hade svärföräldern. I den halvan är alla problemen: nära på alla de problem jag, vi haft. Också det som gett honom ångest när man lyft på det locket, men det måste lyftas på, det måste ut, så han äntligen kan bli en hel människa och bli hela den personen jag blev kär i.
Du ska fortsätta vara den här lejonmamman du är för du känner av det här sjuka och det ska inte få nå era/dina barn.
Min man har tackat mig så här i efterhand för att jag var som jag var för annars hade ju hans/våra barn blivit skadade som han blivit, på någon nivå. Då hade de varit försvagade sedan i livet och i alla relationer och i jobb. I allt. Det är så sådana sjuka svärföräldrar jobbar med dem de såkallat "älskar". De vill inte ha dem starka, mentalt, de vill tvärtemot vad en normal förälder, svärförälder, vill och strävar efter.
Nog med allt mitt skrivande nu.
Kram till dig.
Vet du? Jag har inga ord.. Jag känner inte dig men jag läser att vi levt väldigt lika liv.
Jag tänkte att min relation till min svärmor skulle fungera bra, för varför inte?
Jag hatar dramatik, bryr mig om makens familj lika mycket som jag bryr mig om min egen.
I början uppskattades dessa egenskaper men sen uttryckte svärmor att jag inte är hennes dotter, vi är inte familj så jag ska inte lägga mig i deras familj.
Konstigt för jag upplever inte att jag lägger mig i och jag bjuder in till middag, fika eller vad det nu är.
Att jag följer med min man när han är bjuden till sin mamma gör jag för att min make vill, han tycker det varit och är viktigt speciellt efter att vi gifte oss.
Här började min make förstå hur manipulativ hans mamma är.
För mig är det naturligt att man bryr sig om makens familj för min make bryr sig om min familj.
Tillsammans har vi vår egna familj och runtom oss goda relationer.
Min make har samma tankesätt, vi pratade mycket om vår syn på familjelivet, svärfamilj osv innan vår relation blir mer seriös.
För mig och för honom är det viktigt.
MEN jag trodde aldrig att en svärmor som varit omtänksam, helt normal och sund skulle förvandlas till en manipulativ människa som utesluter mig så fort möjligheten finns och som dessutom inte skäms över att begära av sin egen son att utesluta sin fru för hon vill bara umgås med honom och inte med hans fru och barn.
Ibland ville hon endast umgås med sitt barnbarn men inte med oss, för mig är det konstigt att kräva något sånt när barnet knappt är månader gammalt.
När maken uttryckt att barnet behöver ha oss nära för anknytningens skull och att en nyfödd behöver vara nära sin egen mamma så förminskar hon mig som mamma och säger att allt jag gör kan hon minsann också göra..
Detta hände både med vårt första och andra barn och båda gångerna har jag verkligen funderat på vad som är fel på människan.
Svärmor förändrades efter vårt äktenskap och allvarligt blev det efter vårt första barns födelse.
Det var den värsta perioden i mitt liv då jag aldrig mött en människa som behandlar en nyförlöst kvinna så respektlöst.
En kvinna som är mamma till hennes barnbarn dessutom.
Hon skojade om att det såg ut som att jag fortfarande var gravid bara dagen efter min förlossning, finns så mycket mer men det finns ingen anledning att skriva allt jag hört och upplevt med kvinnan.
Såklart har dessa situationen lett till att både jag och maken är försiktiga med henne, hon är inte att lita på och hon vrider och vänder på saker som inte ens är sanna.
Att nå hit har tagit oss många år men det har varit värt resan.
Det kommer aldrig vara över för svärmor utövar sin manipulativa taktik så fort hon får möjlighet.
Hon kan vara helt normal i veckor, omtänksam och snäll.
Sen är det som att något flyger i henne, hon börjar prata om andra tjejer, "råkar" kalla mig för min makes ex namn osv.
Du förstår säkert vad hon gör?
Allt detta är medvetet igenomtänkt för att förminska mig, det hon däremot inte förstått är att jag ALDRIG kommer glömma hur hon är på riktigt. Även om hon är snäll i månader, så vet jag vad hon håller på med.
Hon tror att jag ska glömma för att sen blir dubbelt så sårad över att hon verkar glömma mitt namn, glömma vad respekt är för något osv.
Jag har lärt mig den hårda vägen, jag vet inte hur många gånger jag trott " Nu har det äntligen förändrats" för att bli sårad av svärmor igen.
Nu har hon inte kunnat såra mig på flera år och hon märker nog det, jag förblir stabil även om hon kränker mig.
Hon är inte så viktig för mig längre som hon en gång i tiden var men det betyder inte att jag inte sörjer förlusten av en god relation till min svärmor, för det gör jag.
Jag tror det är som du beskriver, hon känner sig desperat.
Hon har börjat inse att alla hennes hugg inte påverkat vår relation utan vi är istället starkare i vårt äktenskap och starkare i att inte acceptera hennes slag under bältet.
Hon kommer säkert alltid vara sånhär men det är synd, för hon förlorar på det.
Maken har fått en bättre relation till svärfar efter att han tagit avstånd gentemot sin mamma och börjat prata mer med sin pappa.
Detta har gjort att svärmor är väldigt nedlåtande både mot svärfar, maken och mig.
Ibland försöker hon spela ut oss mot varandra, ta på sig offerkoftan och uttrycka att ingen ringer henne.
Att ingen lyssnar på hennes åsikt osv.
Där är svärfar snabb att uttrycka att det man ger är det man får.
Jag förstår att jag är syndabocken för svärmor, utifrån hur hon ser på saker så har jag rubbat hennes balans.
Nu pratar vi övriga med varandra och kör inte över varandra till skillnad från tidigare när hennes ord var maken och svärfars lag.
Jag hoppas att våra utmaningar kommer göra oss till goda svärmödrar.
Det jag och du gått igenom önskar jag ingens dotter det är verkligen fruktansvärt
Idag har svärmor lagat mat och skickat led svärfar till vår sommarstuga för maken är där och fixar.
Hon vet att jag och barnen ska komma dit till lunch så jag tror hon söker uppmärksamhet idag, jag tänker att jag jag ska höra av mig och tacka för den goda maten men ska nog ringa när jag kommer dit så både maken ich svärfar hör att jag ringt.
Annars kommer svärmor dra ihop en historia om hur respektlöst av mig att inte tacka henne för maten.
Detta är den jobbigaste delen med sånna här svärmödrar, man måste alltid vara 2 steg i förväg
