Kämpig relation med förälder
Tack för era svar! Det är så dubbelt då min mamma även har många positiva sidor och har ställt upp för mig många gånger i min uppväxt. Men sedan är det vissa sidor som inte är så bra och blir mer utpräglade med åren.Jag känner igen det där att bli svart i ögon, fast min mamma brukar fräsa och morra på ett obehagligt sätt. Vid minsta kritik eller försök att ta upp jobbiga saker som till exempel rökningen blir det många gånger gap och skrik. Trots detta finns det mycket som är positivt som sagt och jag har inte hjärta att sluta höra av mig dagligen då hon är så ensam.
Jag känner igen mig till punkt och pricka. Min mamma sänder också på olika frekvenser och det blir oerhört dubbelt att förhålla sig till denna dr Jekyll och mr Hyde. när man växer upp i det och ingen sätter ord på det blir det ju en del av en själv, varför det t.o.m. kan vara svårt att identifiera. Däri ligger sveket för mig. Om nån bara satt ord på det, hennes issues då i uppväxten hade nog allt blivit annorlunda, men det fick liksom bara pågå, otillräckligheten och dysfunktionen.
Så hon har liksom inte satt in så mycket på vårt känslomässiga konto under min uppväxt att hon idag egentligen har så mycket att ta ut på ett sätt. jag förväntas svara an på det hon kan ge som jag eg inte behöver istället för att få det jag har behov av. Det blir en frustration hos mig påbyggd från barnsben.
hon har aldrig bett om ursäkt eller liksom sett mig i allt som hänt. jag har varit osynlig för henne på många sätt och min roll har varit att anpassa mig till hennes behov. Lite narcissistisk sådär. Nu ska jag finnas känslomässigt för en åldrande mamma som inte fanns där för mig. Det blir oerhört knepigt känslomässigt. jag tvingades stänga henne ute och försöka klara mig utan henne då en gång i tiden och den dörren är svår att öppna. Antingen sviker jag henne eller mig själv på nåt vis. Jag är ju pga min mamma formad att läsa av och väga in stämningar, mina tentakler är automatiskt påslagna gällande andras behov men så mycket sämre att se mig själv. Som tur är fanns det ett stort nätverk med andra vuxna omkring så jag hade det ändå väldigt bra. Och just detta att allt inte var dåligt med henne. Hon gjorde sitt bästa.
Jag försöker vara uppmärksam på när mina skuldkänslor visar sig. Och då se mig själv och hur negligerade mina känslor alltid varit från min mammas sida. Tyvärr men hon gör så gott hon kan i sin trasighet.
Så ts identifiera ev skuld. du är tillräcklig. Hennes behov är kanske omättlig, bestäm dig för en görlig nivå även om det ibland kan kännas som det skulle vara skönt att bara stänga dörren. Lägg aldrig skuld på dig själv. Försök se DIG själv så att dina behov inte utplånas framför alla andras. Allt är inte ditt ansvar.