Kämpig relation med förälder

En svårighet brukar vara att många föräldrar (eller far-/morföräldrar) anser att de aldrig kan göra fel för att de är "föräldern/far- morföräldern". 

Egentligen ska ju respekt komma från båda håll (t.ex. att man inte röker runt någon som inte vill att man röker runt denne, oavsett ålder/relation till varandra). 
Men många äldre anser att den som är äldre alltid har rätt. 

Alkohol är faktiskt skadligt även för omgivningen ofta, och framför allt för barn. 
Jag hade, om jag var du, slutat umgåtts med föräldern om hon inte lyssnar på dina åsikter.
Men du kan ju inte tvinga henne att sluta dricka/röka, bara säga att du inte vill att hon gör det när ni ses.

Jag bad min mamma tvätta händerna en gång när hon tyckte att hon skulle hålla min 3 månaders dotter direkt efter att ha rökat. Hon blev så förbannad på mig att ögonen blev helt svarta. Jag stod på mig. Det uppskattades INTE av min mamma och hon muttrade surt många gånger. 

Om du inte drar jämt med din mamma varför i all sin dar pratar du med henne i telefon så ofta?

Jag satte gränser för hur mycket kontakt jag hade med min mamma när hon levde för jag orkade inte med allt tjafs. Ställde jag fel fråga blev hon sur och fräste eller skällde ut mig. Sånt beteende är inget jag accepterar och det spelar ingen roll i min bok om det är min mamma eller en ytlig bekant. Relationen blir vad den blir för jag tänker inte utsätta mig för den typen av psykisk misshandel som min mamma utsatte mig för (hon gjorde mycket mer än bara fräsa och skälla eller bli svart i ögonen). Det var så illa att när hon gick bort för 10 år sedan så kände jag inte sorg utan lättnad. 

Bara för att man är mamma till någon så ger det inte en rätt att bete sig hur som helst. 

Tack för era svar! Det är så dubbelt då min mamma även har många positiva sidor och har ställt upp för mig många gånger i min uppväxt. Men sedan är det vissa sidor som inte är så bra och blir mer utpräglade med åren.Jag känner igen det där att bli svart i ögon, fast min mamma brukar fräsa och morra på ett obehagligt sätt. Vid minsta kritik eller försök att ta upp jobbiga saker som till exempel rökningen blir det många gånger gap och skrik. Trots detta finns det mycket som är positivt som sagt och jag har inte hjärta att sluta höra av mig dagligen då hon är så ensam. 
 

Jag lider av samma problem.
Denna sommar har jag inte ens orkat åka och träffa mina föräldrar. Det är för svårt. Besvikelser och konflikter.
Mycket från barndomen bubblar upp som jag bara inte kan fatta hur de kunde hålla på. Sen på det att man exploderar vid minsta kritik. Jag tror att en av dem har en personlighetsstörning.

 Jag vet inte hur man hanterar det. Genom att skapa distans och sätta gränser iallafall.

Varför är hon ensam?
Hon är ju vuxen och kan se till att ha ett aktivt liv om hon vill. Du är inte ansvarig för henens social liv, det är hennes ansvar. 

Jag känner igen mig till punkt och pricka. Min mamma sänder också på olika frekvenser och det blir oerhört dubbelt att förhålla sig till denna dr Jekyll och mr Hyde. när man växer upp i det och ingen sätter ord på det blir det ju en del av en själv, varför det t.o.m. kan vara svårt att identifiera. Däri ligger sveket för mig. Om nån bara satt ord på det, hennes issues då i uppväxten hade nog allt blivit annorlunda, men det fick liksom bara pågå, otillräckligheten och dysfunktionen.
Så hon har liksom inte satt in så mycket på vårt känslomässiga konto under min uppväxt att hon idag egentligen har så mycket att ta ut på ett sätt. jag förväntas svara an på det hon kan ge som jag eg inte behöver istället för att få det jag har behov av. Det blir en frustration hos mig påbyggd från barnsben.  

hon har aldrig bett om ursäkt eller liksom sett mig i allt som hänt. jag har varit osynlig för henne på många sätt och min roll har varit att anpassa mig till hennes behov. Lite narcissistisk sådär. Nu ska jag finnas känslomässigt för en åldrande mamma som inte fanns där för mig. Det blir oerhört knepigt känslomässigt. jag tvingades stänga henne ute och försöka klara mig utan henne då en gång i tiden och den dörren är svår att öppna. Antingen sviker jag henne eller mig själv på nåt vis. Jag är ju pga min mamma formad att läsa av och väga in stämningar, mina tentakler är automatiskt påslagna gällande andras behov men så mycket sämre att se mig själv. Som tur är fanns det ett stort nätverk med andra vuxna omkring så jag hade det ändå väldigt bra. Och just detta att allt inte var dåligt med henne. Hon gjorde sitt bästa. 

Jag försöker vara uppmärksam på när mina skuldkänslor visar sig. Och då se mig själv och hur negligerade mina känslor alltid varit från min mammas sida. Tyvärr men hon gör så gott hon kan i sin trasighet. 

Så ts identifiera ev skuld. du är tillräcklig. Hennes behov är kanske omättlig, bestäm dig för en görlig nivå även om det ibland kan kännas som det skulle vara skönt att bara stänga dörren. Lägg aldrig skuld på dig själv. Försök se DIG själv så att dina behov inte utplånas framför alla andras. Allt är inte ditt ansvar. 

Känner verkligen igen mig i detta. Min mamma har alltid varit väldigt elak och dömande men tål inte minsta kritik tillbaka, då är jag elak, behandlar henne illa, otacksam, idiot osv. Hon har också haft alkohol- och drogproblem. Hon har verkligen inte behandlat mig väl när jag var barn utan utsatt mig för både verbalt och fysiskt våld, något hon helt förnekar. 

Jag vill helst inte träffa henne alls, men hon har inga vänner och jag vill samtidigt att mitt barn ska få en egen relation till henne. 

Att vi ska få en bra relation har jag gett upp, det går inte. Det får vara som det är och så försöker jag ha så lite kontakt som möjligt och när vi ses pratar vi om helt andra saker än relationer och djupare ämnen.