Borde man vara orolig?
Det är ju skillnad på tvångstankar och tvångshandlingar. Just nu har han tvångstankar och han vågar berätta om dem. Det är bra. Samtidigt vägrar han söka hjälp vilket förstås inte är alls bra! För även om själva tankarna inte är farliga, så finns det ju en (stor?) risk att de faktiskt utvecklas till tvångshandlingar.
I detta fall tycker jag att du kan ställa ultimatumet att antingen söker han hjälp och ser till att vara mottaglig för den, eller så kommer du att lämna. Om tvångstankarna utvecklas till tvångshandlingar så kommer det ju tyvärr vara rejält destruktivt och till och med dödligt.
Hade han haft tvångstankar om att börja dansa och sjunga på stan är det ju en helt annan sak, men hans tankar handlar om att skada/döda och blir det till tvångshandlingar så kommer det nog inte komma någon förvarning innan, utan att han bara gör det.