Borde man vara orolig?
Du gör slut. Inte värt att riskera livet för någon som barnsligt nog inte tar itu med sina ALLVARLIGA PROBLEM.
Du gör slut. Inte värt att riskera livet för någon som barnsligt nog inte tar itu med sina ALLVARLIGA PROBLEM.
Det är inte din uppgift att fixa honom, ta inte så lättsamt på detta. Han har haft många år på sig och kan han uttrycka dessa tankar... Inte ditt ansvar att fixa.
Detaljen om förskolan är dock märklig för man byter inte bara sådär och då borde han följts upp...
Fast fullt så enkelt är det inte. Vi vet inget om hans tankar eller vad han skulle få för diagnos. Här har han tidigare i livet agerat på tankarna så varför inte nu? Det i samband med att han vägrar hjälp men utan problem skrämmer upp sambon som nu har ett helvete att hantera detta...
Mina tankar leder till saker ibland.
Så vad är mina tankar? Inte tvång? Nähä, hur kan du vara så säker på vad TS sambos är?
Vad han än menar så förstår en vuxen människa att det kan vara skrämmande att höra. Till det en vägran att ta hjälp och få en diagnos på vad det är, jag hade aldrig stått ut. En diagnos hade gjort stor skillnad i om jag skulle vara rädd eller inte.
(Nej jag skadar inte andra, inte den typen av tankar)
Jag är fullt införstådd att man kan ha intrusive thoughts utan att det kan göra något mer än vara jobbiga. Men att leva ett helt liv med saker som uttalat skrämmer ens partner och inte vilja söka hjälp är för mig inte acceptabelt.