Är relationen rätt eller inte?

Vad säger din magkänsla? Det låter på dig att du tappat intresset. Vill du flytta ihop med den här killen? Vill du ha eventuellt en familj? 

Generellt upptäcker man lite störande saker efter 2 år och det kan bli en hel del bråk men tvekar man på hela relationen tror jag att det är dags att bryta upp. Skillnad vid 7,15, 25 år, då får man nog räkna med att kämpa lite men 2 år... nja. 

En vän till mig är väldigt velig och hon tvekade i början på sin nuvarande man och far till sitt barn, men det var mer på ett övergripande plan. Frågor som vill jag binda upp mig, är singellivet föralltid över nu å så. Hon är lycklig med sin man nu. 

En annan vän lät som du efter 1 år redan men stannade med sin pojkvän i 10 år!!! Nu är hon 30+ och singel, glad för att hon äntligen gjorde slut men sörjer lite missade år. Han skulle varit en vän från början. 

I ditt fall låter det som att du inte är kär längre dock. 

Det låter som att du vill ha honom som vän mer än som partner. Någon du kan ringa till och berätta om din dag för, någon du saknar när du inte är upptagen med annat och att umgås med vänner. 

Tycker inte du ska lyssna på din magkänsla. Den kan variera från minut till minut.
Det är bättre att jobba med respekt i ett bredare perspektiv. Känner du dig respekterad? Vad är det du stör dig på hos honom? Om du tar upp de sakerna, är han angelägen om att förändra sig? Du ska såklart ge honom det tillbaka också.
Men finns det ingen respekt för sin partner och dess behov, finns det i regel inte kärlek heller. Inte i längden i alla. fall.
Men i din beskrivning finns det också saker som att du kan ha en viss anknytningsproblematik. Så det kan vara ett andra steg att titta på.

Det låter som att han inte är tillräckligt attraktiv, varför du inte kan tända tillräckligt mycket på honom för ett erotiskt förhållande - som ju är något helt annat än en vänskapsrelation. Åtrå och längtan och erotisk kärlek måste ju finnas där. 

Jag tror att du alltid kommer att längta efter någon annan, om du sätter fast dig med den här killen med barn, äktenskap och hus. Å andra sidan börjar det snart dra ihop sig för dig när det gäller de bitarna - inte nu, men i alla fall om 3-4 år. Du måste också göra en reality check: hur goda chanser har du att lära känna och "få" en mer attraktiv man, som får dig att tända på alla cylindrar?

Om dina chanser är låga, så kan det ändå vara vettigare i ett livsperspektiv att stanna med den här karl'n. Att bli ensamstående utan barn livet ut är det allra värsta - inte för alla, men du verkar vara en av dem som det skulle vara hemskt för. 

Än har du dock några år på dig att fundera! Och sedan är ju inte dessa beslut precis lika allvarliga längre som de var för 60-70 år sedan och alla tider dessförinnan. Det GÅR att skilja sig nu - även om man har barn - om man skulle springa på den stora, besvarade kärleken senare. 

Trams.

Du befinner dig i ett diskussionsforum. Inte ett forum för förolämpningar. 
Om du tycker saker jag skriver är fel, så är det bättre du motiverar detta...

Jamen om karl'n inte är snygg eller sexig eller attraktiv, så hjälper det inte med "respekt" och det är inget fel på kvinnans "anknytningsmönster" heller. Jag tycker inte att man ska lära unga kvinnor, att det finns mörka, mystiska fel inuti dem själva, som är orsaken till att de inte kan älska sina trista, fula karlar. Eller för den delen: som är orsaken till att de inte har träffat någon attraktiv karl som de kan tända på. Eftersom dessa är few and far between. Good men have always been hard to find. 

Det där är ju din tolkning och har inte speciellt mycket bäring i vad som TS faktiskt skrev.

Hon skrev:

Det finns fysisk attraktion men den kanske inte är på topp från min sida. Kan tänka "om han böt stil lite eller gick upp lite så han inte är så liten och tanig". 

Du hittade två meningar som passar dina egna åsikter. Att hon är ovan vid relationer eller grubblar mycket över många av sina beslut är så klart inte relevant.

Hej. Du har bara varit med denna kille i två år berättar du. Om det är rätt tvivlar man inte på det efter så få år. Du saknar honom inte när du är bortrest, det säger allt tycker jag. Han är värd bättre än "bara vara" någon som ska vara där när du har behov av det , som när du känner dig uttråkad och behöver någon att prata med. Låt inte stress över att ev inte hitta någon annan styra dig nu, det kommer du antagligen ångra senare i livet. Menar du att du ska nöja dig med det näst bästa? Var ärlig mot dig själv och honom. Det är alltid svårt att bryta en relation för man kan tycka om personen men man älskar den inte!

Träffat en del människor som "nöjt sig" för hen är snäll, vi har samma intressen, liknande bakgrund osv.. 
De mår ofta dåligt också men fortsätter skådespeleriet inför omgivningen för andra tycker de passar perfekt med varandra och de har barn ihop , gemensamt umgänge, bättre ekonomi osv.. En partner bör man inte ha först och främst för att få barn ihop med, även om det kan vara en mycket fin gåva få en liten eller stor familj.

Nej sätt relationen mellan er vuxna i första rummet det bör vara ömsesidig kärlek, ömhet, omsorg och respekt för varandra. Ett barn brukar flytta ut vid ca 18-22 år normalt sett (vissa senare av olika orsaker) men en relation önskar många människor ska hålla mycket längre än så. 
Allt gott.