Vad är det i otrohet som provocerar så mycket?

??? Obegripligt inlägg...

Vad vill du? Vad menar du?

Vad är det i otrohet som provocerar så mycket?En normal rimlighetsbedömning kan inte ge vid handen något annat än att otrohet förekommer ungefär lika ofta oavsett kön.
Personer som jobbar professionellt med sådana frågor, t ex familjeterapeuter, brukar ofta hävda att otrohet är jämnt fördelad mellan könen.

Självfallet är det omöjligt prestera någon statistik på detta, t ex p g a att många otroheter, sannolikt de flesta, förblir okända.
Undersökningar, som kan ge någon typ av statistik, förkommer men är då helt  begränsade till att enbart behandla de otroheter som blir kända, vilket självfallet inte kan utgöra underlag för någon som helst tillförlitlig statistik.

Uppfattningen, eller att hävda, att män skulle vara otrogna oftare än kvinnor saknar fakta, det utgör sannolikt bara en åsikt, sannolikt mest baserad på känslor, och självfallet då en mycket vanligare uppfattning hos kvinnor än hos män.

Gällande dåligt samvete eller ej finns inga fakta som skulle kunna tyda på någon betydande skillnad mellan könen.
Om det finns stora skillnader så är det på individnivå men inte styrt av kön.
Men återigen kan betydande känslomässiga skillnader ofta finnas mellan könen, där det i nästan alla undersökningar visas att kvinnor är mer känslostyrda än män. Vilket då självfallet påverkar både upplevelsen av otrohet och också i praktiken påverkar hur olika individer känner dåligt samvete. Men faktabaserat finns det sannolikt ingen skillnad mellan könen, utan det är mycket större skillnader mellan individer, oavsett kön.

Min egen högst personliga åsikt, baserad bl a på erfarenhet, är att många otrogna kvinnor inte känner dåligt samvete, ofta grundat på att de anser sig själva ha högst rimliga förklaringar och rimliga anledningar till sin egen otrohet.

Den mänskliga förmågan att ljuga anses allmänt vara likvärdig mellan könen.
Att ljuga är ett grundläggande och allmänmänskligt beteende, alla människor gör det. Inte någon gång, inte i någon vedertagen undersökning, har visats att förmåga att ljuga skulle skilja mellan könen. Om skillnader finns så är det på individnivå och styrt av helt andra saker än kön.

Religion har ingen betydande signifikans för mig personligen, vare sig i detta eller i andra sammanhang. I sammanhang där religion har någon större betydelse så anser jag att det till allra största del är negativa betydelse, men då hamnar vi t ex i diskussioner om terrorism, krig etc.
Jag känner till bibelns budord men i det närmaste saknar de betydelse för mig. Mina rättesnören i livet stämmer nog i stort överens med det mesta i bibelns budord men bibelns budord är inte grund för mina rättesnören utan de handlar nog mera om mänskliga normala allmängiltiga saker som empati, kärlek, sunt förnuft och medmänsklighet mera än att det skulle grunda sig i kristendom eller dess budord.
Din hänvisning till naturvetenskap och den studien ger jag inte mycket för. Studien har missat en mycket grundläggande del. Människor som generellt är trogna en partner har vissa personliga egenskaper. Personer som har flera partners har andra personliga egenskaper. De personliga egenskaperna har med all sannolikhet en mycket större betydelse än det som du påstår eller man kan i vart fall inte påvisa något resultat av en studie om man har valt att strunta i sådana viktiga parametrar.

Jag grundar mig på en samlad bild av all kunskap jag har samlat på mig under många års studier och intresse för dessa frågor och jag har sett många exempel på helt annan statistik än du. Ta av dig skygglapparna och googla bara i en kvart så ska du själv finna massor av sådana exempel.
Att ha den svenska "befolkningen" som grund när man mäter är självfallet riktigt korkat. T ex barn kan ju inte vara otrogna mot sin partner, eller hur? Dessutom utgör ju Sverige och svenskarna en så liten del av befolkningen att vi är i det närmaste ointressanta eftersom vi knappast ens är mätbara i sådana här sammanhang.
Själv har jag erfarenhet av att ha arbetat och levt i flera andra länder och världsdelar. Ett nära och mycket enkelt exempel är Frankrike, på många sätt nära jämförbart med Sverige, där människor i största allmänhet har en helt annan syn och inställning till det vi diskuterar i tråden. Jag vet, för jag lever f n en del av mitt liv i Frankrike. Jag kan garantera dig att statistiken i Frankrike, i Europa och i världen är helt annan än den du försöker inbilla dig och andra!
Jag har fog för mitt påstående att otrohet inte är särskilt ovanligt. Otrohet är väldigt mycket vanligare än ditt märkliga exempel som skulle försöka påvisa endast 10%. Kan det kanske mest vara så att sanningen känns alltför obekväm för dig personligen?

Jag har som sagt studerat ämnet i många år. Ingen gång har jag kunnat finna statistik på hur många otroheter som förblir okända. Det är ju rätt så självklart när man beaktar att det är omöjligt få fram statistik på något som aldrig har blivit känt. Men kom du gärna tillbaka med sådan statistik om du kan finna den...

Ditt sista stycke förstår jag är präglat av dina egna känslor och åsikter.
Men tyvärr så har du fel.
Ja, det kan självfallet finnas många exempel på att det blir konsekvenser så som du beskriver. Men nej, det är också lika självklart att det finns många exempel på motsatsen.
Det är hur givet som allra helst att väldigt många relationer fortsätter precis som tidigare. Det finns inget som tyder på att något fundament nödvändigtvis måste bli skadat. För vissa kan det nog bli en chock, men då bara OM det blir känt. När det förblir okänt uppstår självfallet ingen chock, eller hur?
I de allra flesta fall som förblir okända uppstår självfallet inga relationsförsämringar.
Försämringar i relationer är vanliga, men det finns tusen andra orsaker än att det skulle bero just bara på otrohet. Snarare visar erfarenheter och undersökningar att försämringar i relationen sker först och otrohet är en senare följd. Rätt så självklart, eller hur?
Det finns också visat i undersökningar att otrohet faktiskt kan leda till förbättringar i relationen, t ex inspiration och ökad sexlust, så som jag tidigare nämnde.

Jag förstår att du tillhör dem som skulle vilja veta och du tillhör dem som förknippar otrohet med mycket dramatiska känslor för dig personligen.
Jag säger inte att du har fel utan jag är mera intresserad av varför du tycker så och framförallt varför du så tydligt anser dig ha rätt medan du anser att jag och andra har fel och att jag borde ändra mig?

Du måste försöka förstå att jag inte delar din uppfattning.
Jag skulle absolut INTE vilja veta om min fru var otrogen.
Jag förknippar inte otrohet med sådana dramatiska känslor för mig personligen. Om allt fortsätter som tidigare, om jag ingenting vet, om vår kärlek och vårt liv är helt opåverkade så anser jag det vara rätt så odramatiskt. Sannolikt skulle det kunna innebära fördelar för mig och vår relation, om hon får inspiration och ökad sexlust.
Hur kan du vara så säker på att jag har fel i min uppfattning?
Varför känner du dig tvingad att sträva efter att få mig att ändra min uppfattning?

Är otrohet en förutsättning för 20+ förhållanden?Så verkar påfallande ofta den ena partnern efter en längre relation tillsammans  tycka.
Det är den partnerns egen självklara sanning.

Men minst lika påfallande ofta har den andra partnern en helt annan uppfattning.

Men det bryr sig väldigt sällan den första partnern om, eftersom den har sanningen klar för sig, strikt ur sin egen utgångspunkt...

För att relationen och livet i övrigt ska fungera någorlunda så har den andra partnern fått lära sig acceptera att detta ämnet är inget som vi pratar om. Kommunikationen om detta ämne är ofta obefintlig.

Men med detta synsätt, dessa synsätt eftersom det gäller bådas synsätt, så ligger det väldigt mycket närmare för den andra partnern att fatta beslutet att vara otrogen. 

På det följer självfallet att många sådana relationer kan ha större chans att överleva på sikt tack vare otroheten.
Under förutsättning att den förblir okänd för den andra parten.

Jag är helt övertygad att de allra flesta utomäktenskapliga förbindelser förblir okända.
De avslöjas aldrig och erkänns aldrig.
Därför ingår inte de flesta otroheter i någon statistik eller i några undersökningar. Många otrogna är så vana att dölja och hålla det hemligt så att de inte ens i en anonym enkät skulle erkänna att de varit otrogna.

Därför är jag också helt övertygad att otrohet är mycket mera vanligt förekommande än vad många tror, och betydligt vanligare än vad de allra flesta vill tro.
Men trots detta, och kanske i många fall tack vare detta, så överlever många 20+ relationer.

Sakfel av dig igen.
Jag har aldrig påstått att mina gissningar skulle vara en sanning.

Min egen personliga uppfattning, utifrån helt normala sannolikhetsbedömningar, är att de flesta otroheter sannolikt inte kommer fram.
Att detta är min personliga uppfattning är 100% sant.

Ja, jag är övertygad om att otrohet är vanligare än de flesta tror. Det är min övertygelse och min uppfattning. 
Min övertygelse och uppfattning är baserad på många års studier om detta ämne och liknande frågor och är också baserat på inhämtad verklig kunskap och erfarenhet.
Jag har aldrig påstått att jag inbillar mig att jag skulle veta vad alla tror.
Att jag är övertygad om detta är 100% sant.

Ja, jag är fullkomligt övertygad att otrohet är mycket vanligare än vad de flesta vill tro.
Baserat på samma som ovan.
Och t ex baserat på diskussioner med dig och liknande individer, som har givit mig intryck av att ni inte vill tro på det som är högst sannolikt, eftersom detta är obekvämt för dig/er.
Att jag är övertygad om detta är 100% sant.

Min övertygelse stärks av diskussioner med dig och med liknande individer.
Du argumenterar på ett sätt som att du lyckas inbilla dig själv att du skulle ha någon typ av kunskap eller klokskap som jag och andra medlemmar saknar.
Du inbillar dig själv att just du skulle vara klokare än andra medlemmar.
Detta får dig och din argumentation framstå som direkt pinsam.

Enligt min uppfattning är det många på detta forum som besitter mycket mera klokskap och kunskap än du.
Och det är ingen annan än du som uttrycker sig så illa om andra människor och medlemmar på detta forum.
Utan minsta tvekan tar mig friheten räkna in mig själv bland dessa som besitter mer klokskap och kunskap än du.

Enligt min uppfattning argumenterar du på ett sätt som tyder på att du lyckas inbilla dig själv att jag och andra skulle ändra uppfattning p g a din argumentation.
Jag är 100% säker på att du är helt fel ute.
Ditt sätt att argumentera, ditt sätt att bemöta andra medlemmar, din människosyn, enbart stärker min uppfattning och min övertygelse, likväl som jag är övertygad att detta gäller många fler medlemmar i tråden och på detta forum.
De allra flesta som har motsatt uppfattning än du blir sannolikt ännu mera stärkta i sin egen uppfattning efter att ha diskuterat med dig. 

Ditt sätt att bemöta andra medlemmar, den människosyn som du förmedlar, har högst sannolikt precis motsatt verkan mot det som du inbillar dig.
Ingen ändrar sin uppfattning utan alla som har en annan uppfattning än du blir snarare stärkta i sin uppfattning.

Efter att ha diskuterat med dig är jag ännu mera övertygad att jag har rätt och att du har fel.

T ex visas detta gång på gång när du hänvisar till någon s k statistik som uppenbarligen inte finns (?). 

Nu var det inte min fråga. Jag frågade varför kvinnor inte skriver om sin otrohet här på FL. ?  

Under åren har jag bara sett några få och dessa har verkligen fått hela havet att storma.  Är det kanske så att kvinnlig otrohet rör upp mer känslor än när män är otrogna? Varför är det så?

Ditt svar visar också att du inte ser på otroheten som en handling utan går direkt till personen. "Män tänker med kuken" en kvinna måste vara olycklig i sin relation för att vara otrogen, Är det verkligen så?

En liten reflexion till svaren och inläggen hittills 

De personer jag kommit i kontakt med och de personer jag läst om i litteraturen som varit otrogna har varit hel vanliga hederliga människor. De har inte varit samvetslösa,  sexgalningar utan tvärtom ofta hänsynsfulla känslomänniskor med stort hjärta.  

En liten reflexion till svaren och inläggen hittills 

De personer jag kommit i kontakt med och de personer jag läst om i litteraturen som varit otrogna har varit hel vanliga hederliga människor. De har inte varit samvetslösa,  sexgalningar utan tvärtom ofta hänsynsfulla känslomänniskor med stort hjärta.  

Måste man se sig som otillräcklig då?

Jag kräver inte att en enda vän ska uppfylla alla behov, eller ha alla mina olika intressen. Där går det bra med flera, och var och en ger mig glädje på sitt sätt.

Jag känner mig inte otillräcklig för att min man inte har exakt samma favoriträtter som jag utan ibland vill äta något annat.

Jag kan se sex på samma sätt. Jag skulle inte lämna min man för att han inte vill ha sex på alla sätt som jag vill, men har man ett stort sug efter något annat så är det spännande att uppleva. 

"sköna träffar" är en gammal kliché från kvällstidningarnas kontaktannonser, men det är just vad det är när jag möter min älskare. Inte mer och inte mindre.

Hur ska man då se på en kvinna som inte nöjer sig med en enda man? Inte en "slampa"?

Känner du förakt för alla sådana människor? Eller känner du bara ett generellt bottenlöst förakt för alla män?

Att känna sig otillräcklig tycker du är något av det värsta som finns.
Är det enligt dig endast kvinnor men inte män som har förmåga känna sig otillräckliga?