Alltså den här mannen är så otroligt fin på alla sätt och vis, en av hans finaste sidor är att han är en jättefin pappa och det är en egenskap jag finner otroligt attraktiv.
Dock verkar han inte förstå det här med tålamodet som behövs med barn som har speciella behov. För honom så fungerar rutiner bra, för oss också. Men det betyder inte att ett nej kommer att vara ett nej för ett av mina barn första gången. Givetvis kommer det här nej:et kvarstå från mig som föräldrar. Jag driver igenom det jag har sagt, har fasta rutiner och regler men det gör inte att mitt barns behov av extra stöd upphör.
Min partner tycker då att mitt barn inte lyssnar och att det inte är roligt och att situationen för de andra barnen inte blir så kul. Jag förstår och håller med - men jobba med barnen och ställ inte så höga krav?