När bör man få träffa pojkvännens barn?

Jag älskade att vara extramamma åt mitt ex. Så länge alla inblandade är vettiga kan det vara en fin upplevelse. Jag vill träffa hans barn pga vill att vi bygger en seriös relation och gemensam tillvaro. Börjar känna mig isolerad

1-3 månader verkar dock tidigare än de flesta? Har en kompis som träffade sin nuvarande makes barn förrän över 1 år in, vet dock inte hur konversationen såg ut där.

Jag är ju rädd att han kanske inte ser oss seriöst förrän jag fått "beviset" i form av introduktion till barnet men konstigt  att han ville bli tillsammans och ta initiativ till att ta bort Tinder osv. Han träffar mig trots allt all sin lediga tid.

Min kille lovar att jag KOMMER få träffa hans barn och att det "kommer bli bra" men vete tusan om det är dubbla signaler eller om han är sunt avvaktande pga att det ÄR ett stort steg.

Vi har ju haft en diskussion om våra mål i en relation. Han håller med mig om att det inte kommer funka i längden att hålla den biten separat från vår relation för att det ska funka. Han håller med om att vi "stått och stampat" ett tag men att han bara behlver lite mer rid. Att det är en tidsfråga.

De barnfira veckorna har han och jag ganska späckade scheman så oftast får vi inte till att ses mer än 1-2 ggr/vecka, tyvärr. När vi var sommarlediga var det annat men det är ju förbi.

Jag vet inte varför jag är orolig för att han eventuellt inte talar sanning. Frågade honom lm han vill vänta ett halvår till och han sa att han verkligen inte tror det behöver bli så länge men är ju samtidigt omöjligt att sätta en tidsram på känslan "redo".

Ja jag startar ibland trådar om det här. Ett sätt att ventilera och få perpektiv. Folk tänker så olika. Jag vill inte göra mina känslor till min killes problem och vill verkligen, VERKLIGEN att det ska funka mellan oss denna gång.

Jag vill såklart inte  att han ska göra nåt han inte är redo för men även varit tydlig att jag söker efter en relation där man är en del av varandras liv även om det inte måste ske NU.

Varför? Vad anser du låter konstigt?
Får ändå nämna att han tog intiativet till att vi skulle återförenas och bli officiella och han är den som är mest drivande att arrangera träffar/telefonsamtal.

Som personen utan barn är det inte konstigt att se till kärleken först. Det är föräldern som får styra upp det som kommer till ungen.
Sedan måste man som partner inte finna sig i att ständigt vara ett andrahandsval. Då kan personen i fråga hellre sitta där och leka tills ungen flyttar hemifrån.

Enligt honom finns inte på kartan att hålla mig utanför i längden men innan detta "bevis" på commitment hänt är jag orolig ibland. Så var det även omgång 1 när vi var ihop. Allt kändes så ovisst. När hag väl blev introducerad blev mkt enklare.

Vilken tur att det inte är tal om det då.

Går det alltid rätt i kärnfamiljer? Och kan det vara så att de bonusfamiljer där allt flyter på inte startar trådar om det?

Du tolkar verkligen lite som du vill eller är jag otydlig?

När vi blev ihop tog han själv upp att han vill avvakta med introduktion men att han ser det hända för att han ser oss seriöst.

Jag säger INGENTING i 3.5 månader och tar upp vart han står för 2- 3 veckor sedan, tydlig med att det inte är i syfte att pusha nåt han inte är redo för. Han sa att han vill att det hela ska bli bra men att han tycker det känna närvöst. Han tillade då att han trodde han skulle bli redo efter sommaren men känner att han inte riktigt är där än.  Det är INTE SAMMA sak som att lova något, eller kan man lova saker retroaktivt tycker du?

Jag har inga tvivel på att han ser oss seriöst eller på hans känslor, det är uppenbart för mig att han är kär. Vi har ju en väldigt unik historia som gör det svårt att veta vad som är rätt sätt att gå tillväga och han funderar själv nycket på när/var/hur han ska ta intiativ till att gå vidare. Han har själv sagt arr han INTE VILL att vi ska stå stilla, det betyder en hel del tycker jag.

De flesta har inte återförenats med sina ex med barn inblandade och har aldrig stått inför en återintroduktion. Min förhoppning med dessa trådar är att NÅN med liknande erfarenhet ska se det.

Anser du att det är helt omöjligt att kommunicera  vad man vill i en relation utan att pressa den andre? Varför får du det att låta som att jag tar upp frågan stup i ett?

Jag har absolut ingenting emot att man säger vad man tycker, men jag reagerar när säger saker baserade på antaganden och inte vad jag faktiskt skrivit eller baserat på något lösryckt jag sagt ur kontext