När bör man få träffa pojkvännens barn?

Trots att han lovar att det kommer ske?

Många väntar ju över ett år, t.ex en vän till mig som är gift med personen nu. Vad är det som gör att du tycker 8 månader här är en varningsklocka? 

Vi ses inte 1-2 dagar varannan vecka. Han har sitt barn varannan helg och hälften av veckodagarna. Upplägget är för att det ska funka med hans jobb som är ganska ovanligt som innebär både pendling samt ofta kvällar.

Veckorna han har sitt barn ses vi oftast 2 ggr/v  vardagar och veckorna där han inte har barnet på helgen ses vi ibland uppemot 5 ggr, så han prioriterar verkligen att träffa mig i stort sett all sin fritid. 
 
Varför vi gjorde slut? Vi har pratat om gemensamma barn och var överens i frågan. Men jag ville pusha det alldeles för snabbt pga att det kändes jobbigt att han redan hade barn med någon annan. Blev jättedålig stämning mellan oss som var jobbig för båda. Förstår i efterhand att det var på tok för tidigt att pusha frågan när jag varit en del av hans barns liv i mindre än ett halvår. Skulle ALDRIG agera så här igen. Med själva barnet fungerade det dock utmärkt. Dessa saker pratade vi igenom när vi blev ihop en andra gång.

Jag har tagit upp det två gånger (en gågn i juni då vi blev officiella och för ett par veckor sedan)med honom för att få veta var han står. Är det inte ok att ha en check-in för att se att man har gemensamma mål på sikt? 

Riktigt så är det ju inte heller. När vi blev ihop tog han faktiskt upp det först. Han intitierade "snacket"  om "vad vi är" och då går det ju inte att även ta upp elefanten i rummet som är framtiden. Jag sa inte mycket få och lät honom prata.Han sa att han ville avvakta att involvera sonen men att han ser det hända inom en överskådlig framtid. Jag satt på det han sa ett tag och bara umgicks med honom och försökte fokusera på nuet.

För några veckor sedan  som var ca 3.5 mån efter "snacket" frågade jag honom var han känslomässigt är gällande att ta nästa steg och var tydlig med jag alla dagar i veckan  föredrar att det  blir bra hellre än att det går fort.

Jag har tagit upp det en gång och han en gång. Kändes som du tolkat det som att han undviker ämnet och är ointresserad av en introduktion i framtiden och att jag drivit på en massa samtal. Han tog upp det FÖRST. Vi gär ju det här tillsammans så det är väl inget konstigt att någon gång kolla av den andres känslor?
Jag funderar absolut mycket på det här men tjatar såklart inte på honom (i forumtrådar är en annan historia ;)

Trådarna handlar om min oro kring det som ännu inte hänt. Jag är orolig FÖR att det inte hänt ännu. Jag har katastroftankar ibland och det lugnar mig att höra mer om hur folk gjort. Men att han har tagit upp det först är ett faktum varför skulle det vara motsägelsefullt?

Jag oroar mig för att han är den som har kontroll över om relationen går framåt pga faktumet att han har barn, jag har ju inga barn att introducera eller inte introducera.

Han har kontrollen endast för att han har barn, det är ju ett oföränderligt faktum. Han försäkrade mig sist om att han kommer introducera mig och ner kan han ju inte göra egentligen förrän han är redo för en introduktion.

Han höll med mig senaste gången det togs upp, så ja då tog jag upp det först. Men -allra- första gången det togs upp, togs upp av honom. Totalt sett har frågan tagit upp 2 ggr på 8 månader.

Det enda som på riktigt skulle lugna mig är en introduktion. Vad mer skulle han kunna göra ens i teorin innan dess? En mindre ängsligt lagd person hade förmodligen litat på honom.

Jag har haft katastroftankar i alla sorters förhållanden där jag brytt mig tillräckligt där det i efterhand visat sig vara helt ogrundat, tror du underskattar hur mycket katastrofrankar man kan ha om man bara är lagd åt det hållet. 

Han hade inte lovat det, nej. När jag tog upp det sist och frågade jag om någon ungefärlig tidsaspekt sa han att han "trodde stt han skulle bli redo efter sommaren" men jag gjorde fel från början som bad om en tidsram pga att det helt enkelt inte GÅR att veta när man kommer känna sig redo.  

Du tolkar verkligen lite som du vill eller är jag otydlig?

När vi blev ihop tog han själv upp att han vill avvakta med introduktion men att han ser det hända för att han ser oss seriöst.

Jag säger INGENTING i 3.5 månader och tar upp vart han står för 2- 3 veckor sedan, tydlig med att det inte är i syfte att pusha nåt han inte är redo för. Han sa att han vill att det hela ska bli bra men att han tycker det känna närvöst. Han tillade då att han trodde han skulle bli redo efter sommaren men känner att han inte riktigt är där än.  Det är INTE SAMMA sak som att lova något, eller kan man lova saker retroaktivt tycker du?

Jag har inga tvivel på att han ser oss seriöst eller på hans känslor, det är uppenbart för mig att han är kär. Vi har ju en väldigt unik historia som gör det svårt att veta vad som är rätt sätt att gå tillväga och han funderar själv nycket på när/var/hur han ska ta intiativ till att gå vidare. Han har själv sagt arr han INTE VILL att vi ska stå stilla, det betyder en hel del tycker jag.

De flesta har inte återförenats med sina ex med barn inblandade och har aldrig stått inför en återintroduktion. Min förhoppning med dessa trådar är att NÅN med liknande erfarenhet ska se det.

Anser du att det är helt omöjligt att kommunicera  vad man vill i en relation utan att pressa den andre? Varför får du det att låta som att jag tar upp frågan stup i ett?

Jag har absolut ingenting emot att man säger vad man tycker, men jag reagerar när säger saker baserade på antaganden och inte vad jag faktiskt skrivit eller baserat på något lösryckt jag sagt ur kontext

Svår fråga  om det är rätt. Jag uppfyller inte kriterierna för borderline men däremot har jag något som heter ROCD- ett slags tvångsmässigt tillstånd där man fixerar sig vid detaljer i sin relation. Har även det som kallas "anxious attachment" som jag försöker jobba på. Jag är i det stora hela betydligt lugnare än första gången vi var ihop men det kan bli bättre.  

Därför känner jag också att om jag byter partner kan dessa saker mycket väl komma fram på något annat sätt. 

Jag är lugnare i det stora hela. Perfekt? Absolut inte.  Dagar jag har pms kan det eskalera men ingenting som kan jämföras med första omgången vi träffades. Tvivlen kommer ibland när vi är ifrån varandra men umgänget med honom känns lätt och självklart. 

Jag behövde landa i att träffa en förälder och allt vad det innebar. Det var känslomässigt utmanande på flera överraskande sätt.

Jag har ett tvångsmässigt tillstånd för relationer men det hade jag innan jag träffade honom också så det är inte hans fel att jag förstörde något bra första gången vi var ihop.

Jag får bra hjälp av min psykolog, ångrar att jag inte tog tag i det här tidigare. Detta tillstånd är ganska okänt  och 

Art behandla tillståndet när man inte är i en relation äe knepigare pga att man bara triggas och har symptom när man ÄR i en relation och "frisk" när man inte är det.

Kanske är mer känt än jag tror? Var en ny term för mig i alla fslö. Ja känt eller inte, jag fördtod väldigt sent stt det jag höll på med var en slags OCD.

Ja...sämre självkontroll vid PMS