När bör man få träffa pojkvännens barn?

Det är mer öppen kommunikation mellan oss nu, och skär sig inte som sist. Förhoppningsvis fortsätter det så. Men förstår att när det gått fel en gång är det rimligt att vara ännu mer försiktigare, där kan jag förstå honom.

Det är olika. Det blir 1-2 ggr varje vecka, inte varannan. Han har inte sitt barn alla dagar i veckan, nämligen. Ett par veckro sedan var han t.ex ledig och då sågs vi 5 ggr på en vecka.

Trots att han lovar att det kommer ske?

Har aldrig agit upp hans ex med honom och tagit upp hurhan ser en teäff med sitt barn en enda gång för någrs veckor sedan. Tänker det måste finnas någon mening med att han tog initiativ att bli ihop igen.

Många väntar ju över ett år, t.ex en vän till mig som är gift med personen nu. Vad är det som gör att du tycker 8 månader här är en varningsklocka? 

Jag förstår det. Är ju inte det jag frågar riktigt, fattar att ingen här kan ge ett datum.

Däremot nyfiken på hur andra gjort. Hur såg konversationerna ut innan osv? Folk tycker så olika. En del tycker det är oansvarigt att låta nya partnern träffa barnet förrän typ 1 år gått,  andra tycker det är en rödflagg om man inte introducerats inom ett halvår (ofta tar de senare aldrig hänsyn till hur ofta man har möjlighet att ses/andra variabler så tar det med en nypa salt).

Jag känner ju folk som är gifta nu som introducerat efter över 1 år,  så förstår att tiden i sig inte behöver batyda något men undrar mer hur man ÄNDÅ förstår att det är seriöst. Bara gå på vad personen säger t.ex?

Varför? Vad anser du låter konstigt?
Får ändå nämna att han tog intiativet till att vi skulle återförenas och bli officiella och han är den som är mest drivande att arrangera träffar/telefonsamtal.

Jag är ängsligt lagd när det kommer till relationer, helt enkelt. Jag tvivlade på att han skulle vilja ses igen efter första dejten, tvivlade på att han skulle vilja bli ihop med mig tills han tog upp det, osv. Därför längtar jag efter ett "bevis" på commitment som är att introducera mig.

Ju mer jag gillar någon desto mer änglig blir jag och letar efter "tecken" på att den andre inte gillar mig lika mycket pga att det känns fär bra för att vara sant.

Jag håller på med terapi men det är en lång väg att gå. Jag tror jag agerar någorlunda korrekt men känslorna är tunga att ha. Samtidigt svårt art veta vad som är paranoida tankar och vad som är äkta varningsklockor.

Jag är 32 :) Vi har ju gjort slut en gång och jag har varit en del av hans barns liv förut. Så nu säger han att han liksom känner  att det måstemåste gå rätt nu oh att det därmed är ett större steg än förra gången. Första gången tog det honom ca 10 månader att introducera mig.

Så jag har träffat hela hans familj en gång i tiden. Hans föräldrar och vänner känner ju mig redan men att inte träffa sonen gör liksom att vi står stilla då vi bara kan ses barnfria dagar än så länge.

Du och din kille verkar ha gått fortfare fram än folk brukar men vad kul att det gått så bra :)