När bör man få träffa pojkvännens barn?

Eller hur? Väldigt märkligt resonemang från Tukt.

När jag var en del av hans barns liv kände jag mig aldrig som ett andrahabdsval, det är olika typer av relationer och absurt att jämföra dem i mitt tycke.

Enligt honom finns inte på kartan att hålla mig utanför i längden men innan detta "bevis" på commitment hänt är jag orolig ibland. Så var det även omgång 1 när vi var ihop. Allt kändes så ovisst. När hag väl blev introducerad blev mkt enklare.

Jag har tagit upp det två gånger (en gågn i juni då vi blev officiella och för ett par veckor sedan)med honom för att få veta var han står. Är det inte ok att ha en check-in för att se att man har gemensamma mål på sikt? 

Ja man tycket väl olika där. När vi umgicks alla tre var det väldigt trevligt. Jag tyckte om sonen och när han lade sig fick vi ensamtid med varandra

Det praktiska skulle ju i sådana fall vara att vi får träffas oftare, det är ju på ett sätt ett steg framåt i relationen. Är väl reimligt att ha en relation med barnet innan en ihopflytt? Att bo med ett barn och umgås är väl olika saker? Att flytta ihop innan barnet är van vid en, det om något kan väl knappast vara bra för barnet?

Sådana tidslinjer är nog svåra att sia om men tidsplanen i ditt exempel låter väl normal.  Hur lång tid det tar för barnet att känna sig trygg med mig beror nog även på barnet. 

Jag är absolut inte perfekt men det är en process. Jag känner absolut inte ångest på samma nivå som när vi var ihop omgång 1 och det känner han säkert också av. Annars hade han nog knappast velat försöka igen. Jag har fått tid att landa i vad det innebär att vara ihop med en förälder medan första omgången kastafes jag in relativt snabbt. Det blev fel. Erfarenheten från förra gången har lärt mig att ta saker mindre personligt osv. Sedan att man lyckas dölja vissa negativa känslor och hantera dem på egen hand handlar ju om bättre emotionell självkontroll så det är väl knappast något dåligt? 

Vilken tur att det inte är tal om det då.

Jag hintar inte utan frågade honom var han står i frågan. Det är väl rimligt när vi diskuterat gemensamma mål i framtiden som är att så småningom bilda famil, vi har ju pratat om det här, det pratade vi om när vi blev tillsammans.

Hade våra mål skiljt sig så radikalt hade det inte varit någon mening för oss att försöka igen. Han visste vad jag hade för dealbreakers när han valde att försöka igen. Han var tydlig med att det enda som intresserar honom är ett seriöst partnerskap.

Föestår hur du menar men är det verkligen alltid så lätt och smidigt i bonuskonstellationer? Min vän som lärde känna barnen efter 1 helt år  av dejtande likt vårt eget har nu barn och familj med mannen i fråga och tror inte seras situation är unik. Min kille träffar mig inte någon gång ibland utan ser till att vi ses  så fort han har en ledig stund och ringer mig varje kväll när vi är ifrån varandra så han är absolut inte oengagerad och emotionelltnot otillgänglig. Vet inte om det verkat så i mina trådstarter men trådarna speglar ju inte hela vår relation. När vi dejtade första gången var detta med bonusfamilj nytt för oss båda men förhoppningsvis har vi dragit lärdomar av misstagen.

Min vän kunde ju heller under detta år veta helt säkert att hon skulle bli presenterad förrän det hände, eller hur?  Hon hade dessutom enorma svartsjukeproblem med hans ex  oxh även hans barn(mycket värre än mina pga att hon även har neuropsykiatriska problem) men hon gick i terapi och nu är de en lycklig familj så varje situation är vetkligen unik.

Riktigt så är det ju inte heller. När vi blev ihop tog han faktiskt upp det först. Han intitierade "snacket"  om "vad vi är" och då går det ju inte att även ta upp elefanten i rummet som är framtiden. Jag sa inte mycket få och lät honom prata.Han sa att han ville avvakta att involvera sonen men att han ser det hända inom en överskådlig framtid. Jag satt på det han sa ett tag och bara umgicks med honom och försökte fokusera på nuet.

För några veckor sedan  som var ca 3.5 mån efter "snacket" frågade jag honom var han känslomässigt är gällande att ta nästa steg och var tydlig med jag alla dagar i veckan  föredrar att det  blir bra hellre än att det går fort.

Går det alltid rätt i kärnfamiljer? Och kan det vara så att de bonusfamiljer där allt flyter på inte startar trådar om det?