För mycket skärm

Jag har svårt att köpa att det är "ett sätt att umgås".
Ja det är det, men det finns andra!
Man måste inte vara fyra-fem grabbar som går hem till sig och sen "interagerar" genom telefonen eller sina PS4 resten av kvällen.
Man kan faktiskt sammanstråla hemma hos någon så att man i alla fall får den fysiska kontakten och ser varandra som människor.
Eller man kan försöka få dem att göra något annat först, gärna något fysiskt, typ cykla mountainbike, lira lite boll eller något sådant. Sen är det mer ok att gå in och spela en stund. 

Ditt barn börjar bli så pass gammalt också att man kan ha en dialog kring tid, kring livet, kring vad man mår bra av och vad man vill hinna med. 
Jag tycker det här är en väldigt bra sajt, med mycket vettigt innehåll. Bla. den mentala tallriksmodellen.

Viktiga vuxna_mentala (learnworlds.com)

Föräldrabrev v2 (detsynsinte.se)

Nej jag förstår det och där vill man inte hamna!
Vi höll på att åka ner i det diket också för 7-8 år sen när vår äldsta var i den åldern. Lösningen blev att de alltid var välkomna hem till oss. Så vårt hem blev nåt slags hub.

Dels var vi restriktiva redan från början, man införde digitala läromedel på bred front i åk4 så i vår värld hade han använt upp all sin skärmtid redan när han kom hem. Men vissa dagar fick han spela och då kunde de vara upp till 5st här. Men de satt i varje fall i samma rum, de såg varandra, de skapade relation, de kom upp till oss och åt mackor till mellis, sen skulle nån iväg på fotboll och de andra åkte hem. Vår son hade också aktiviteter 2-3 kvällar per vecka. 
Det är så viktigt!

Barn idag tappar en så stor del av världen och av att vara en del av samhället såsom de "umgås". De kan inte hantera konflikter i den riktiga världen. De får ångest av att hantera känslor. Jag minns bara en sån sak som att man hade stenkoll på vad kompisarnas föräldrar jobbade med. För man var där, man var hemma hos dem, hörde diskussioner, åt mat tillsammans...

Man förstod att det gick att leva på olika sätt, man fick veta mer om olika yrken,  att det fanns arbetslöshet, att folk kunde dö eller skiljas men att man överlevde. Den typen av skills saknar många idag. Jag och min man har setts som bakåtsträvare av många men det står jag för, för jag kan inte se att det sätt som vi växte upp på (vi är födda tidigt 80-tal)  något vis bidragit negativt. Inte ur det här perspektivet i alla fall. 

Barn gör som föräldrar gör så det är bra input.
Vi har alltid haft tydliga regler kring mobil och skärm, vi har ett ställ i hallen där de står när man inte pratar med någon och ingen har mobilen i rummet på natten. Lite sånt.