Orkar vi med ett andra barn?

Vi var litegrann i samma sits när vår äldsta son var liten.
Vi trodde nog att vi skulle ha två barn med 2-3 år mellanrum men insåg ganska snart att det kommer inte att vara vår väg. Inga diagnoser kring utmattning eller så, men vi kände ändå våra begränsningar och respekterade dem. Att det kommer inte bli bra om vi kör på som alla andra nu "bara för att".

Min man jobbar skift så det är nätter och helger som han är borta = jag har det fulla ansvaret och det blir noll återhämtning för mig. Vi har båda behov av "tid ifrån" som vi brukar säga. När man känner att man behöver en paus så kan man ge den andre det, så länge man har ett barn. Har man fler så blir det ju antingen att en får ta båda/alla eller så får man ta varsin. Och vi kände oss själva och varandra så pass bra att vi tänkte att nej, det går inte.

Så plan A var att vänta tills barnet började i förskoleklass för då tänkte i alla fall jag att då blir det lite som med första barnet. Ingen stress med korta dagar på förskola där man tvingas bryta mitt i en amning för att rusa iväg eller så utan då är ju stora barnet liksom där.

Men det var jätteskönt att ha ett barn. En av oss var i princip alltid fri att leka med honom, pyssla osv medan den andre lagade mat eller vad som nu behövde göras. Han kunde alltid ta hem kompisar om han ville, och även ta med någon om vi skulle iväg på museum eller till biblioteket. Tid har vi kunnat ge honom massor och i backspegeln känns det så bra. Det ångrar vi inte. Vi såg till att ha tät kontakt med kusinerna som han har för de är i ungefär samma ålder, om det nu skulle bli så att han inte fick några syskon. 

Sen kom vi till att han blev 5-6-7 år och det var liksom dags kände jag men min man var inte alls sugen. Så där och då blev beslutet att inte skaffa några fler barn. Det sved något otroligt i mitt hjärta eftersom jag verkligen längtade, samtidigt kan man inte tvinga någon.

Dock ändrade han sig ytterligare några år senare så idag har vi två barn med drygt 11 år emellan. Nu var vi yngre så vi hade den tiden, vi kunde verkligen dra ut på det. Jag var i er ålder när den yngsta kom. 

Men hade det inte funkat eller tiden hade dragit iväg ytterligare så hade det fått bli så. Det blir lite som det blir. Är situationen som den är för er där ni redan har farhågor kring utmattning och ork så kanske det inte vore rätt vare sig mot er eller det barn ni redan har. Om ni inte har ett stort och nära nätverk som känner till hur ni har det och kan rycka in. 

Vem är "man"?
Vi gjorde just så, att vi fick så många år mellan barnen gjorde att vi kunde spara inför en längre föräldraledighet. 
Så yngsta barnet skolades in först när han var nästan 2,5 år och gick sedan på förskola 2-3 dagar i veckan. Resten hemma med någon av oss.

Nu går han i åk1 och vi behöver inte vara lediga i samma omfattning (förstås, då han är i skolan 8-1330) men vi jobbar inte mer än vi absolut behöver. Tiden kommer inte igen och ingen tackar en för att man jobbade de där timmarna extra. Att vi har mycket luft i vardagen, inte känner oss som "Familjen AB" och har tid både för barnen, för oss själva och för relationen är nyckeln. Men det är så vi gjort. Vi har inte heller ryckts med i konsumtionshysterin jag kan se på gatan, vi kör en äldre bil, har äldre mobiltelefoner,  reser sällan och bryr oss inte så mkt om sånt. 

Vi är inte heller några höginkomsttagare, båda ligger nästan exakt på svensk median, offentlig sektor. Men allt beror på vad man prioriterar. 

Tack själv!
Och det var verkligen så, det mognade fram. 
Nu är det som det är och jag skulle aldrig önska bort vår yngsta eller att jag ångrar mig. Men jag hade kanske inte rekommenderat någon annan att medvetet planera för två barn med 11 års mellanrum

Jag läste det du skrev om barnlängtan också och det är en jättetuff situation. Jag levde också i den i några år där jag och maken inte var ense om saken. Och jag trodde att jag höll på att bli knäpp, det kändes som ett kompakt mörker i perioder och jag såg mig själv som att om jag levt på 30-40-talet hade man talat om mig som hon som hade svaga nerver. Som gick runt och mådde som en kasse skridskor fastän ingen förstod varför. Typ. 
Samtidigt är jag väldigt pragmatiskt lagd. Jag hade ett antal fakta framför mig och jag hade som sagt redan ett barn. Han finns och han är inte "bara ett" barn utan han var vårt barn. Verkligen inte "bara". Så jag gick i samtalsterapi ett par gånger för att få ur mig sånt som kändes helt stört att säga öppet och det var skönt. 

Sen lättade det faktiskt lite också vartefter tiden gick. Där tror jag många kvinnor hamnar oavsett man vill ha fler barn eller inte att tiden faktiskt håller på att rinna ut. Det är ett kapitel i en bok, man vänder blad och sen är den tiden förbi. Det kommer inte att vara fysiskt möjligt längre. När man sen landat i det så kan man släppa det. 

Men ta stöd om du/ni behöver. En skillnad som jag tänker är till din fördel är att det här är mer av ett gemensamt beslut för bådas bästa. I mitt fall så hade jag en stor stoppkloss i vägen (upplevde jag) och det var min man. Min bästa bästa partner och vän. Jag ville verkligen inte börja känna bitterhet mot honom som "vägrade ge mig det jag helst av allt ville ha" när han egentligen inte gjorde mer än att ta ansvar för hur många barn han ville bli förälder till. Vilket är hans fulla rätt. Men den biten bearbetade jag också med stöd.