Hej alla,Jag är pappa till två små barn, en fyraåring och en tvååring. Jag bor tillsammans med deras mamma, och vi har varit ett par i 8 år nu.På senare tid har det blivit tydligt för mig att min sambo har borderline personlighetsstörning. Det råder ingen tvekan om detta ? hon uppvisar de flesta typiska symtomen och har dessutom en bakgrund som skulle kunna förklara diagnosen. Under vårt förhållande har hon vid ett par tillfällen varit på väg att göra slut med mig och har också haft kontakt med ett tidigare, destruktivt ex. Jag känner mig extremt säker på att det inte har varit något sexuellt, men det har definitivt handlat om känslomässig otrohet. Första gången avbröt hon själv kontakten på grund av skuldkänslor, och andra gången konfronterade jag henne, vilket fick henne att ta bort honom.Vi har pratat mycket om vår relation, och båda vill få det att fungera. Orsaken till att hon funderat på att lämna mig har främst varit att vi inte känner den där passionerade kärleken längre. Vi älskar varandra, men den intensiva kärleken har svalnat. Jag känner att den kan finnas där ibland, men tyvärr upplever jag att min sambo inte riktigt anstränger sig för att få tillbaka den känslan på samma sätt som jag gör.Fram till nyligen har jag tänkt att hon mest varit destruktiv i sina mönster, men plötsligt insåg jag att hon sannolikt har borderline. Detta blev en väckarklocka för mig. Tidigare har jag trott att vi kunde arbeta tillsammans för att skapa ett så bra liv som möjligt, men nu börjar jag oroa mig för att jag kanske bara slösar bort tiden. Jag är rädd för att jag förr eller senare kommer bli sårad eller lämnad, och jag kan inte längre ignorera de varningssignaler jag ser.Det som känns mest sorgligt är att vi faktiskt älskar varandra, och jag tror genuint att ett uppbrott skulle krossa henne, även om hon inte inser det just nu. Jag tror att även jag kommer känna en sorg att se den jag älskar inte vara med mig. Känner mig även orolig för våra barn, som kommer få bära konsekvenserna av vad jag än väljer att göra. Utåt sett är vår relation bra, jag tycker också den är bra 70% av tiden, men det är svackor i olika storlek varje dag från min sambos håll och det känns just nu tveksamt om hon kan ta sig ur den dåliga spiralen själv...Så jag vänder mig till er för råd: Hur hade ni hanterat detta? Finns det något att rädda, eller är det dags att gå skilda vägar? Är jag blind, medberoende, eller finns det något att bygga på? Ska jag sätta ultimatum att hon ska få en diagnos, hjälper det ens? Är det bättre att försöka kämpa för relationen, eller är det mer skonsamt att avsluta nu innan det gör ännu mer ont?Jag skulle verkligen uppskatta era tankar och erfarenheter, särskilt om ni varit i en liknande situation. Tack på förhand för era kloka ord. Mvh Axel
