Han försvann som en vind

Påminner lite om hur jag fick panik första gången jag skulle på en dejt. Jag var 27 år och hade inte ens varit när en dejt tidigare. Vi hade mejlat länge men när hon föreslog en dejt blev jag först jätteglad men när det närmade sig fick jag panik och klarade inte av att genomföra den. Och hanterade inte speciellt bra, försvann bara på liknande sätt. Försökte ta upp kontakten senare men det var så klart för sent. Klandrar henne inte, jag fick panik och kunde inte hantera det. Nämner detta bara för att det kanske kan vara en liknande anledning men det gör väl ingen skillnad. Det är illa hanterat och jag fattar om du lackar ur.

Om det spelar roll att han är mamma vet jag inte, är han oerfaren kan det säkert vara skrämmande på ett sätt. Jag hade inte brytt mig om ifall en kvinna var mamma men hade säkert grubblat över hur jag skulle hantera att det fanns barn med i bilden och hur jag skulle passa in i det. Sperlar det roll för dig om han är oerfaren ungkarl? Det kan bara du svara på. 

Uppenbarligen kunde ts tänka sig det, eller hur?

Jag tycker det var fint av dig att ge honom chansen trots att han är oerfaren. Synd att han inte lyckades ta chansen. Jag är fortfarande på mig själv att jag inte kunde hantera det bättre. Hoppas han klarar av att ta upp kontakten igen.
Om han nu vill det, han kanske tänker helt annorlunda än jag men jag kände igen mig själv i hans agerande.

Det är off topic men jag har fortfarande inte lyckats få till en relation.

Har haft ett par dejter som lett till att vi legat och kramats men inte mer än så. Men det är fortfarande OT.

Tills man inte vet vad som faktiskt ligger bakom finns ingen anledning att bete sig tölpaktigt. Ser inte varför man inte ska kunna hälsa på varandra som vanliga grannar. Framkommer det att agerandet verkligen är omotiverat kan man tänka annorlunda.