Avundsjuk på hans ex (retrospektiv svartsjuka)

Ni har nyss träffats och du funderar på om ni ska göra slut igen. Alltså, herregud. Du ska inte ens tänka så du ska vara nykär nu.

Men med det bagaget ni har så är det väl tveksamt på om det kommer hålla

Tänker och planerar toxiskt då.

Tycker du att du är i en sund relation som får dig att må bra? 

Du planerar fortfarande barn, hoppas på att bli gravid mot hans vilja och vill ha barnet som ett sätt att hålla ihop er, bota dina känslor (det kommer inte hända, barn är utmanande för relationen) och användas för att ?vinna? över mamman? Samtidigt som du fortfarande brottas med din osäkerhet och att inte visa dina känslor för honom.

Hur skulle ett barn nu funka i er relation där du inte träffar hans barn och ni inte bor ihop?

TS, tack för att du förstår! För precis så är det - ängslan är som allra starkast dom 3-4 första dagarna efter man setts för att sen lugna sig sakta men säkert men jag ska försöka ta efter det du ändå verkar ha lyckats med - att inte skriva först och låta mannen ta mer initiativ så sätt. 
Jag tampas med det sjukt mycket och kan typ aldrig hålla mig mer än 3 dagar i stöten med att inte ta kontakt för jag får en växande panik känsla i att tappas bort i tystnaden så blir alltid jag som skriver till sist och synes oavsett I princip.
Hur tacklade du den känslan när behovet blev som störst att höra av sig? Jag behöver alla tips för jag lägger nog mer krokben på mig själv än vad jag behöver. 
Tänker katastrof tankar osv att han ska träffa någon annan osv i tystnaden mellan dejterna...sjukt jobbigt i vissa stunder. 
Nej nu har jag bestämt mig, nu ska jag låta han komma till oh och visa desto mer!! Tror bara jag kan vinna på det, eller det låter så om man läser ditt utfall av att han började prata mer om relationens status etc.
Man kommer nog tacka sig själv i långa loppet för just nu känner jag att det är mest jag som ger, spyr lite på mig själv då jag känner mig needy och som det ser ut nu så HAR jag fått 10 gånger mer bekräftelse än vad jag får nu så för att inte bli tagen för givet är det bäst för allt och alla.

Hur är känslan nu dom dagar för dig då ni inte ses? Om man läser mellan raderna känns du mer lugn nu när ni är ett par på riktigt? Och ja, bra saker tar tid - så är det ju!

Okej, tack för tips! 
Jag brukar också försöka att inpränta i huvudet att tiden går fortare än man tror tills vi ses igen och att man kanske tom kan ha mer att ge i relationen när man väl ses för att det var ett tag sen man sågs, mer att prata om. 

Vi hörs typ 2-4 gånger i veckan och 80% är på mina initiativ. 
Vi pratar sällan på telefon utan det är mest sms. 
Han ringde mycket mer samtal förr. 
Jag känner i skrivandets stund att jag har gjort det på tok för lätt för honom, det finns inget längre för honom att ta för sig i för jag hela tiden ligger i framkant med det mesta. 
Men det är ju aldrig försent att ändra på och den ändringen börjar faktiskt nu. Jag vill börja känna mig mer speciell, uppvaktad och uppskattad som kvinna och just nu så ger jag han faktiskt heller inte utrymme för det. Men man är väl rädd för att det ska rinna ut i sanden och gå miste om kul saker ihop om man bara låter det vara. 
Han skulle nog kunna skriva något efter ca 12 dagar om han inte hört från mig på den tiden, medans han däremot är mycket mer närvarande när vi ses. 
Ska nog påbörja ett litet experiment, folk kan kalla det spel men det kanske är det som är nödvändigt när man själv är den drivande. 

Ja samma här, jag har alltid haft bråttom tidigare, och i livet rent generellt. Nyårslöftet för än själv kan vara att sänka skuldrorna lite och låta folk komma till mig och även dom ta ansvar för kontakt. Detta med barn tex tjatade jag alltid om förr när vi mer eller mindre kunde bo hos varandra i perioder men nu låter jag bli att ens lyfta ämnet för att inte skrämma bort honom såhär i början. Han däremot har själv tagit upp det och vill att jag skriver på ett avtal för en viss tidsperiod att om jag skulle bli gravid så lovar jag abort. Han säger att det avtalet kan gälla året ut, men det jag inte fattar är varför det bara ska gälla året ut om han nu är så rädd? För att han bestämt sig inombords att inte fortsätta med mig längre än så? Eller för att han vet att det inte är en lösning i långa loppet för mina är går också? Eller för att han går med på ety barn under 2025 och då planerar bestämma sig? Ingen aning. 
Just nu somsagt så är relationen mest sexuell men Jag hoppas på att den leder djupare som tidigare.
Han frågar också mig då och då, speciellt under sex när vi blottar oss som mest om jag träffar någon annan. 
Jag har alltid svarat nej, men han ställer följdfrågor om jag verkligen är säker? Jag förtydligar återigen att nej det är bara han. Liksom så frågar man väl inte om man inte är rädd för att jag ska försvinna?

Okej, tack för tips! 
Jag brukar också försöka att inpränta i huvudet att tiden går fortare än man tror tills vi ses igen och att man kanske tom kan ha mer att ge i relationen när man väl ses för att det var ett tag sen man sågs, mer att prata om. 

Vi hörs typ 2-4 gånger i veckan och 80% är på mina initiativ. 
Vi pratar sällan på telefon utan det är mest sms. 
Han ringde mycket mer samtal förr. 
Jag känner i skrivandets stund att jag har gjort det på tok för lätt för honom, det finns inget längre för honom att ta för sig i för jag hela tiden ligger i framkant med det mesta. 
Men det är ju aldrig försent att ändra på och den ändringen börjar faktiskt nu. Jag vill börja känna mig mer speciell, uppvaktad och uppskattad som kvinna och just nu så ger jag han faktiskt heller inte utrymme för det. Men man är väl rädd för att det ska rinna ut i sanden och gå miste om kul saker ihop om man bara låter det vara. 
Han skulle nog kunna skriva något efter ca 12 dagar om han inte hört från mig på den tiden, medans han däremot är mycket mer närvarande när vi ses. 
Ska nog påbörja ett litet experiment, folk kan kalla det spel men det kanske är det som är nödvändigt när man själv är den drivande. 

Ja samma här, jag har alltid haft bråttom tidigare, och i livet rent generellt. Nyårslöftet för än själv kan vara att sänka skuldrorna lite och låta folk komma till mig och även dom ta ansvar för kontakt. Detta med barn tex tjatade jag alltid om förr när vi mer eller mindre kunde bo hos varandra i perioder men nu låter jag bli att ens lyfta ämnet för att inte skrämma bort honom såhär i början. Han däremot har själv tagit upp det och vill att jag skriver på ett avtal för en viss tidsperiod att om jag skulle bli gravid så lovar jag abort. Han säger att det avtalet kan gälla året ut, men det jag inte fattar är varför det bara ska gälla året ut om han nu är så rädd? För att han bestämt sig inombords att inte fortsätta med mig längre än så? Eller för att han vet att det inte är en lösning i långa loppet för mina är går också? Eller för att han går med på ety barn under 2025 och då planerar bestämma sig? Ingen aning. 
Just nu somsagt så är relationen mest sexuell men Jag hoppas på att den leder djupare som tidigare.
Han frågar också mig då och då, speciellt under sex när vi blottar oss som mest om jag träffar någon annan. 
Jag har alltid svarat nej, men han ställer följdfrågor om jag verkligen är säker? Jag förtydligar återigen att nej det är bara han. Liksom så frågar man väl inte om man inte är rädd för att jag ska försvinna?