Tycker jag inte om andra människor?

Nej, jag skulle inte säga att det är ett normalt beteende. Du är 30 år, och inte hellre felfri. Om du förväntar dig att din omgivning är perfekt kommer du att bli mycket ensam tillslut. Om det inte är ett problem för dig, så fortsätt kör på som du gör. Annars behöver du förändra dig och hur du ser på människor omkring dig. 

Kan det grunda sig i en rädsla att släppa folk för nära? Eller någon form av rotlöshet?

Jag känner igen mig. Det är ganska få av alla människor jag träffar som jag känner att jag vill lära känna. Jag är väldigt kräsen, retar mig lätt på andra människor.

Det handlar absolut inte om att jag är felfri på något sätt. Jag förstår ju att detta jag beskriver i tråden är ett problem hos mig, och inte hos andra. Skulle gärna se på andras personligheter på ett mer lättsamt sätt än vad jag gör nu.
 Ja, säkert inte omöjligt. Eftersom jag vet att allt bara blir tillfälligt ändå på nåt vis. 

Jag har ett rätt stort nätverk. Har få nära vänner men många bekanta. Mitt tips är att du övar på att ta människor för vad de är. Alltså förvänta dig inte så mycket, utan var tacksam för det positiva de ger dig. Typ så brukar jag tänka. Du kan också själv vara den som tar kontakt med folk och bjuder in. Tror också att man vinner mycket på att våga vara sårbar inför andra, då sänker man garden och då vågar också andra delge en personliga saker. Om det bottnar i något djupare kanske du ska ta kontakt med psykolog?

Vad känner du egentligen? Vill du hålla på och flytta runt så mycket? Någon nämnde rotlöshet,, tänker det kan kännas ganska tomt tillslut, och som du säger allt bara är tillfälligt jämt. Du kanske behöver slå dig till ro någonstans? Kanske inte värt att flyga runt så mycket.

Om alla andra är så tråkiga och du så fantastisk så borde du vara inbjuden av massor av människor till nyår. De tänker väl inte på annat än hur rolig du är och hur menlösa de själva är...

Jag tror att man blir mer kräsen som vuxen med vänner och umgänge. Men man får försöka att inte vara det. Alla har fel och brister precis som vi själva, ingen är ju perfekt. Så länge de inte är taskiga, dumma eller respektlösa på något sätt, så tycker jag att man inte ska göra en grej av det. 

Det är inte normalt för en vuxen människa att stöta bort potentiella vänner för att de har "fel" musiksmak, nej. Inte så länge man inte tvingas lyssna...

Jag är också kvinna, men några år äldre än dig. Först av allt måste man ingenting. Som vuxen tar man sina egna beslut och bestämmer själv hur man lever sitt liv.

Jag har inte flyttat lika mycket som dig, men jag är frivilligt barnfri och har 3 sporadiska vänner som bor i en helt annan del av landet. Vi kanske ses 1 gång per år. Detta är inte för att jag inte kommer överens med människor. Jag har haft mycket sociala jobb. MEN, jag litar inte på folk helt enkelt. Speciellt inte män. Mina livserfarenhet har lärt mig en hel del. Tack vare det har jag sluppit en massa skit. Som vissa av mina kollegor har gått igenom. Sen tycker jag överlag vad jag just lärt mig.

Är att dom flesta människor är rätt falska, tyvärr. Alla har motiv för att umgås. Och ska ha ur något av det. Människor är rätt värdelösa. Det är vad jag lärt mig. Jag spenderar hellre rud på annat än slösar mitt liv på människor som ändå inte kommer innebära något gott för mig och mitt liv. Och som vuxen skiter man faktiskt i vad andra tycker. Det är oftast don som har åsikter, och ska påpeka att något är konstigt. Som har problem. Tyvärr en annan sak som är dåligt med människor. Deras osäkerhet. Och skitsnack, sådana människor äcklar mig personligen. 

Jag skiljer mig rätt mycket på det sättet, jag har ingen jakt efter någonting. Är inte intresserad av social status och materiella saker. Slutade dejta män helt för ca 2 år sedan. Jag har inget romantiskt intresse för män längre. Jag kommer aldrig känna starkt för en man igen eller bli kär. Det är heller inget jag saknar 

Och jag löser alla mina svårigheter helt själv. Jag går inte till någon för att jag måste prata av mig eller söka tröst. Jag har helt enkelt inte det behovet, eller behovet av människor eller en annan människa. 
Jag är väldigt mentalt stark och känner mig aldrig ensam.

Detta kommer från massa år av att ha gått igenom trauma och andra saker på helt egen hand. Jag är så pass van vid detta. Att det inte är något som påverkar mig negativt. Eller har någon större effekt på mitt liv. Det är min livsstil. Förmodligen är det därför familjeliv och barn aldrig varit något för mig heller. Jag trivs bäst själv och är som bäst när jag är själv. Det är då jag presterar som bäst, ironiskt nog. Jag kan inte se mig själv i den bilden och det livet.

Men du säger ju att du saknar det, då ska du göra något åt det. Och försöka knyta kontakter så att du kan få umgås med folk om du vill det. Du lever inte det livet du vill ha, låter det som.  Allting ligger i vad DU själv , väljer att göra åt det. Ingen annan kommer lösa det.

Sen håller jag med en man som skrev en artikel om att som vuxen behöver man egentligen inte vänner. Man har inte mycket tid att umgås ändå. När man har heltidsarbete. Den lilla lediga tid jag har, vill jag ägna åt hobbies och motion.

Känner igen mig lite i dig. Men jag förstår varför, jag tycker att JAG är tråkig och liksom jobbig- och därför ser jag samma hos många andra. Som ett skydd antar jag?

Jag är överväldigad av mina känslor och det gör att jag har svårare att slappna av i andras sällskap också så jag stöter bort dem.

Om man ska komma över det behövs det att man helar sig själv på något sätt.. men det är energikrävande och kan ta år av terapi... 

Något som hjälper ibland, är att öva sig på att "fånga" de negativa tankarna man har om andra i stunden, och öva sig på att tänka om- att se andra med ett mer empatiskt synsätt... Det hjälper, men inte alltid. "Vänta nu det här är en människa med känslor och rädslor och viljor precis som jag... denne vill må bra precis som jag.." osv.

Det är nog så att du kanske blivit traumatiserad som barn och därmed blivit otrygg och otryggheten gör att man stöter bort andra människor. Men genom att bli medveten om sina livsval och sina känslor och tankar om sig själv och andra kan man öva på att bli mer förlåtande både mot sig själv och andra. Ingen är perfekt... men man kan jobba på att bli bättre!

Fel musiksmak... nej det tycker jag är kanske en lite väl trivial anledning att välja bort vänner... det är nog mer en ursäkt för en övergripande osäkerhet liksom med sig själv och hela situationen..? Du väljer bort pga. musiksmak när det egentligen handlar om rädsla för sårbarhet, för att kanske bli bortstött osv?

Intressant. Du har helt enkelt inget behov av vänner eller umgänge. Men du ska veta att inte alla människor är 'rätt värdelösa'. Du har kanske bara haft otur.

Jag är 49 och är ständigt öppen för nya möten och vänskaper. Jag får enormt mycket energi av umgänge med människor och lär mig hela tiden nya saker om mig själva, andra och världen i och med dessa möten. Men alla får inte energi av att träffa andra, det vet jag.

Jag tycker det låter som begynnande depression, eller något i närheten av det. När jag är nere tycker jag ofta att andra är tråkiga, störiga, osv. Jag tycker väl inte att jag själv är så fantastisk heller (och det verkar du ju inte heller mena).. Eller något.

Älskar du ditt jobb? Blir du upprymd av nån hobby du har? Får du lyckorus av en riktigt bra låt? Skrattar du högt åt humorprogram på TV? Eller liknande? 

Annars kan det vara ett tecken på att dopaminet i hjärnan är på sparlåga och avsaknaden av vänner är ett symptom på det.

Jag tror det är där skon klämmer. Får man energi av andra människor eller tar det energi att träffa andra människor? 

Som ung så var umgänge viktigt för mig. Men nu som äldre så har jag insett att det nog mer handlade om social status än att jag faktiskt trivdes med umgänge. 

Nu som vuxen så har jag insett att jag egentligen inte vill träffa några alls utöver min man och mina barn. Samtidigt så inser jag att jag blir både tråkig och deprimerad av att inte träffa några så försöker hitta någon form av balans. 

Ingen som träffar mig skulle gissa att jag kände så för när jag är bland folk så är jag superglad och extrovert. Och för korta stunder så gillar jag ju faktiskt att umgås med folk, men det är för väldigt korta stunder. 

Precis som du ts så kan jag lätt börja störa mig på typ alla jag träffar. Men samtidigt så tycker jag att alla jag träffar är superbra människor. Jag stör mig egentligen inte på dom som personer utan mer bara att de finns runt mig. Jag äter hellre lunch själv än med andra så det gör ju att jag såklart stör mig på alla mina kollegor när vi äter lunch tillsammans. Men det beror ju inte på att det är något fel på dom, tvärtom så gillar jag dom verkligen. Det hade bara varit bättre att få vara ensam. 

Att störa sig på småsaker hos andra betyder inte att man tror att man själv är perfekt. Finns hur mycket som helst hos mig att störa sig på, det är jag fullt medveten om. Det handlar bara om att jag egentligen just då känner att jag inte vill vara där, jag vill vara ensam och läsa en bok eller något.