• Anonym (Uppgiven)

    Min sambos ilska kväver mig

    Min sambo har ett jävla humör. Om han är hungrig, trött, stressad eller om någonting går emot honom så blir han sååå arg. Han går runt i hela huset och muttrar om att han borde slänga sig från bron, att det är ingen som bryr sig om honom, och om jag ställt någon grej på "fel" ställe så hör jag honom muttra "hur fan kan man ställa den där?!". Han är arg nästan varje dag fram till kl. 14 ungefär då han brukar lugna ner sig (oftast för att han tränat eller intagit alkohol).


    Vår släkt bor ca 2 timmars bilresa bort och när vi åker dit är det ett helvete kan jag lova. Hela, och då menar jag verkligen hela, bilresan sitter han och pratar om allt som är skit, i hans liv, i världen, med de andra bilförarna, med hur vägar är planerade och ja, precis allt mellan himmel och jord. Det är sååå dränerande så jag har totalt givit upp mina tidigare drömmar om en bilresa i Europa, skulle aldrig tänka tanken att göra en sådan resa med honom. Vilken mardröm! Flera gånger har jag kommit fram gråtande till kalas och firande och till och med till min egen babyshower (som han visste om i förväg men inte jag). 
    Jag brukar låtsas som ingenting, för säger jag någonting så eldar det bara på hans ilska. Det spelar då ingen roll om jag ifrågasätter att ingen bryr sig, håller med honom, säger att jag förstår eller frågar hur han mår. Allt vänds emot mig och jag blir oftast dumförklarad och skuldbelagd för det ena och det andra.
    Vissa dagar brister det och allt jag hållit inom mig under en period kommer fram. Jag blir så frustrerad och säger till honom att nu får han ge sig/växa upp/att jag inte orkar mer. Det blir såklart bråk och slutar alltid med att vi skriker åt varandra. Samma jävla bråk varje gång då ingen upplever att den andra lyssnar eller förstår. Vi har två barn ihop så jag hatar oss båda de gånger vi bråkat framför våra barn eftersom jag vet att det är skadligt för dem, även om jag alltid pratar med barnen efteråt o förklarar att det inte är deras fel och att mamma och pappa älskar varandra fast vi blir arga på varandra ibland. 
    Jag har försökt prata med min sambo vid tillfällen då ingen av oss är arga om det här, och förklara att jag känner att han tycker att han ska få bete sig precis hur som helst utan att jag har någon rätt att alls reagera på det han gör och säger. Han säger bara att det inte är mig han är arg på och jag måste sluta ta åt mig av allt, jag är känslig osv. Men jag tycker inte det spelar någon roll vem han egentligen är arg på när jag ändå får ta skiten? Det känns inte som att jag kan nå fram till honom, vad jag än säger och hur jag än formulerar mig så går det liksom inte in. 
    Ofta vänder han det till att han måste minsann få vara trött ibland och kan inte alltid vara så himla glad och sprallig. Och absolut, det köper jag. Så är det såklart för alla, men det här är någonting annat. Jag tassar på tå runt honom, hela mina dagar handlar om att försöka planera allt så inget ska trigga honom. Jag har ångest på mornarna innan han går upp och jag har ångest på dagarna inför att han ska komma hem från jobbet, för jag vet att nu är risken överhängande att allt blir sådär jobbigt igen. Det är som att ett svart moln fyller hela huset och jag mår otroligt dåligt i hans närvaro när han är på sitt dåliga humör.
    Det här beteendet har egentligen funnits sedan vi träffades för tio år sedan, men eskalerade kraftigt när vi fick barn för fyra år sedan. Upplever ibland att han hatar familjelivet, han kan säga att han sitter i fängelse och är omyndig då han upplever att han inte kan göra vad han vill längre. Jag har ALDRIG under vårt förhållande nekat honom NÅGONTING, det är självklart för mig att han ska få göra de saker som han älskar och mår bra av. Men han säger att han inte har någon att göra något med, då hans vänner inte delar hans intressen. Jag kan heller inte följa med efterosm någon måste ta hand om barnen och våra familjer bor som sagt 2 timmar bort så att ordna med barnvakt är svårt. 
    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har försökt förklarat att jag inte kommer att orka leva med det här för alltid, ochvatt jag känner att det i längden kommer skada våra barn, har bett honom jobba på sitt humör, men ingenting förändras. Jag har föreslagit parterapi då jag upplever att vi inte kan kommunicera själva kring de här problemen, men det vill han inte. Vad ska jag göra? Hur länge ska jag stå ut? När ska man bara ge upp och inse att det aldrig kommer blir sådär bra som man hade hoppats på? 
    Förlåt för ett extremt långt inlägg. Och kärlek till er som orkar läsa ända hit. ????🏼
  • Svar på tråden Min sambos ilska kväver mig
  • Anonym (ADHD)

    Kan din man ha ADHD? Låter som humöret påverkas när minsta lilla går fel. Att få barn ökar stressen vilket gör att han blir ännu lättare irriterad. Blir bara bättre genom självmedicinering: träning eller alkohol.
    Försök att få honom att gå och prata med någon och eventuellt få en utredning.

  • Anonym (Pia)
    Anonym (Lisa) skrev 2024-12-22 14:34:31 följande:

    I alla sådana här trådar skriver TS att de skulle lämnat om de inte hade haft barn. Hur tänker man då?

    Att det är inte ok för en vuxen att leva med en sådan person men det är ok för barnen att göra det?


    Problemet blir ju att barnen ändå kommer att behöva leva med en sån person, eftersom även den pappan har rätt till sina barn. Jag tror att många resonerar att det är bättre att fortsätta leva tillsammans, eftersom man på nåt sätt kan väga upp eller ställa till rätta. Är barnen varannan vecka hos en sån förälder, blir de ju ändå utsatta.
  • Anonym (Pia)

    För övrigt har jag också levt med en sån man. Minsta avvikelse fick honom att bli arg. Hunger, stök, trötthet, ny situation, vad som helst. Stora delar av min tid gick ut på att läsa av hans humör, få honom på gott humör och se till att han var mätt, pigg, och att läget generellt var bra. Jag hade alltid en chokladbit i väskan, som nödkost.

    Jag lämnade honom eftersom jag ville ha barn och insåg att jag aldrig skulle kunna skaffa barn med honom. Dels för att risken var stor att hans problem skulle gå i arv, men också för att det inte var en miljö för barn.

    I efterhand har jag insett att han sannolikt både har ADHD och autism. Under alla år vi levde tillsammans, hade jag stora problem med min mage och fick diagnosen IBS. Dagen efter att han flyttat ut, försvann mina symptom.

  • Anonym (Nu)
    Anonym (Pia) skrev 2024-12-22 15:54:06 följande:
    Problemet blir ju att barnen ändå kommer att behöva leva med en sån person, eftersom även den pappan har rätt till sina barn. Jag tror att många resonerar att det är bättre att fortsätta leva tillsammans, eftersom man på nåt sätt kan väga upp eller ställa till rätta. Är barnen varannan vecka hos en sån förälder, blir de ju ändå utsatta.
    Varannan vecka frid är bättre än noll veckor. Dessutom är det så att många vuxna kan bli bättre om de går isär då det blir färre konflikter mellan de vuxna.
  • Anonym (Pia)
    Anonym (Nu) skrev 2024-12-22 15:59:57 följande:
    Varannan vecka frid är bättre än noll veckor. Dessutom är det så att många vuxna kan bli bättre om de går isär då det blir färre konflikter mellan de vuxna.
    Det tror jag absolut också, men jag tror att många tänker som jag skrev. Man blir medberoende och känner att ansvar för att mildra och hantera.
  • Anonym (Buster)

    Om han dricker varje dag så är han alkoholist, och det är abstinensen efter alkohol som gör honom så aggressiv. Vad som då är oroande är bilkörning med barn i bilen. Eller kör du? Jag skulle inte våga sätta mig i bilen om han ska köra. 

    Som andra har skrivit så bör du lämna. Och även andra i familjen drabbas om du kommer gråtandes när ni ska träffas. Och det är inte bara besöket som är förstört för de andra, de är oroliga för dig och barnen, och att det ska gå överstyr och han ger sig på dig. Eller någon annan.

    Som barn hade jag också en pappa som alltid var arg trots att han aldrig drack. Jag var alltid rädd för honom och hatade honom. Redan som barn ville jag att de skulle skiljas eftersom jag alltid var så orolig för hans humör. Och detta förstörde min barndom, jag kände mig aldrig trygg. Jag kallade honom aldrig för pappa, utan bara förnamnet. Han var ingen pappa.

    Så visst påverkas man som barn mer än vad man kan tro, och det viktigaste i ditt liv är ju barnen. De ska inte få sin barndom förstörd på grund av hans mycket dåliga beteende. 

  • Anonym (Gg)
    Anonym (Pia) skrev 2024-12-22 15:54:06 följande:
    Problemet blir ju att barnen ändå kommer att behöva leva med en sån person, eftersom även den pappan har rätt till sina barn. Jag tror att många resonerar att det är bättre att fortsätta leva tillsammans, eftersom man på nåt sätt kan väga upp eller ställa till rätta. Är barnen varannan vecka hos en sån förälder, blir de ju ändå utsatta.
    Kan ju lika gärna vara så att det blir bättre att gå isär för det kan vara föräldern/föräldrarna blir lugnare på var sitt håll. Dvs de är inte bra ihop men isär så blir de mycket lugnare och bättre som föräldrar. Tror det är så för de allra flesta. Är det lika illa hos den ena föräldern så får  barnen vara mer hos den andra föräldern och det är bättre att det är lugn minst halvs tiden än att ha det bråkigt hela tiden. Ska alla må dåligt för att en eller båda föräldrarna inte är bra för varandra.
  • Anonym (Lisa)
    Anonym (Pia) skrev 2024-12-22 15:54:06 följande:
    Problemet blir ju att barnen ändå kommer att behöva leva med en sån person, eftersom även den pappan har rätt till sina barn. Jag tror att många resonerar att det är bättre att fortsätta leva tillsammans, eftersom man på nåt sätt kan väga upp eller ställa till rätta. Är barnen varannan vecka hos en sån förälder, blir de ju ändå utsatta.
    Fast det är inte ens säkert att en sådan man vill ha vv. Sedan är det väl ändå bättre att barnen får se hur en bra familj ska vara, istället för att ha det som de har det idag. Är pappan alldeles olämplig  så lär han inte få ha barnen så ofta. Och inte själv. 
  • Meddelande borttaget
  • Xenia
    Anonym (Pia) skrev 2024-12-22 15:54:06 följande:
    Problemet blir ju att barnen ändå kommer att behöva leva med en sån person, eftersom även den pappan har rätt till sina barn. Jag tror att många resonerar att det är bättre att fortsätta leva tillsammans, eftersom man på nåt sätt kan väga upp eller ställa till rätta. Är barnen varannan vecka hos en sån förälder, blir de ju ändå utsatta.
    Det är inte pappan som har rätt till sina barn utan barnen som har rätt till sin pappa. Men varför är det självklart att barnen ska bo varannan vecka hos sin pappa?

    Jag tycker att TS ska skriva upp alla hans vredesutbrott under en vecka. Vad de berodde på, hur de yttrade sig och hur de påverkade barnen.

    Gärna spela in dem också om det går utan att han märker det.

    Sedan begär TS enskild vårdnad just för barnens bästa. Pappan får bara träffa barnen typ vartannat veckoslut. Visar barnen tecken på att må dåligt hos pappan så ska de inte alls vara hos honom.
Svar på tråden Min sambos ilska kväver mig