För feg för att lämna

Vad vill du med tråden, ha pepp för att lämna?

Varför vill du lämna? Vad tror du skulle bli bättre? Jag tror inte du är fegare än de flesta, bara omotiverad. 

Känns som om kärleken mellan oss varit slut sedan länge.Han prioritera mer på sig själv och sitt arbete. Jag älskar bland annat att resa,träffa vänner,träna och fixa med vår trädgård. Samtidigt som jag ger tid till våra 2 barn och barnbarn. Han vill aldrig med på något,utan är hellre hemma eller på jobbet. 

Det låter som att du vill se mer av din man inte mindre? 

Vill du lämna? Vill du ha en förändring? Varför är det fel att stanna? Kan du försöka få en bättre relation? Gör det något om ni fortsätter som ni gör? 

När en relation börjar nå vägs ände så är det vanligt att man har inställningen att allt skulle bli bättre om ens partner bara gör som jag vill.

Nyckeln till att konstruktivt kunna hitta en lösning är att reflektera över hur man själv handskas i situationen och vad man själv kan bidra med/ändra på. Samt att kommunicera detta med sin partner.

Men det är inte många som lyckas med detta utan fastnar i vad partnern gör för fel.

Jag har verkligen försökt kommunicera om detta tro mi, men han själv är inte höjdare av kommunikation, han tycker på axlarna och säger vi har det väl bra. 

Med den meningen visar du tyvärr att jag har rätt. Du lägger skuldbördan till att det inte fungerar helt på honom.

Nu kan det såklart vara så att det är ett stort problem att han inte kommunicerar, men du kommer inte kunna ändra på honom, det kan bara han göra. Du kan ändra på ditt beteende alternativt avsluta relationen.

Vad av detta skulle du kunna göra som singel men inte nu? Det är väl bara att resa, träffa vänner, träna och fixa med trädgården så mycket du vill. Det är inget du behöver skilja dig för att göra. Du får göra det på egen hand ja, men det får du göra som singel också. Du ska inte inbilla dig att det skulle vara lätt att hitta någon ny. Dejtingmarknaden är extremt sjuk och om du hittar någon så är risken oerhört stor att det tar slut med honom också. Om det inte är så dåligt mellan er att det är fara för din hälsa/psyke gör du bäst i att stanna. Rimligtvis borde det finnas större möjligheter för dig att ägna dig åt det du vill som gift pga bla starkare ekonomi.

Så du ser inget fel i att leva i ett dött förhållande för att fortsätta leva med tryggheten att kunna behålla sitt hus och ha en tryggad ekonomi? 

Det största felet att stanna i en.död relation är att ni båda hindras av att komma vidare i ett lyckligt liv och hitta kärlek på nytt . 
Det är varken ädelt eller kärleksfullt att gå runt och må dåligt med allt sämre psykisk hälsa ju längre tiden går i ett äktenskap som borde lämnats för långe sedan. 

Du låter bitter och missunsam... 

Du behöver inte gå så långt som att ta ut skilsmässa, utan ni kan leva som särbo. Efter att ha varit gift i 30 år så älskar jag att leva själv och göra som jag vill. 

En bra strategi, tycker jag.

Som nån sa. Gör det du tycker är roligt om du kan . Res, träna m.m.
Hitta ett vänsterprassel eller gör slut .
Man dör en gång men lever varje dag . Gör det bästa av detta livet.
Jag och min fru är också i ett jobbigt läge, där vi försöker kommunicera huruvida vi ska fortsätta  att va gifta och bo ihop eller hitta på nått annat.
Det är inte lätt men vi ska förslka. Mycket är ju bra men det ska helst kännas bra till 98-99%.
Vi kämpar.

Jag är 52 år och befinner mig i en liknande situation.  Jag har två tonårsbarn och har funderat på att lämna i minst fem år. Jag lever i ett kärlekslöst förhållande, och det är framförallt barnen och logistik kring dem som håller mig kvar. men kanske mest rädsla bo själv. 

 

Som någon skrev tidigare, har jag ett eget liv med hobbies och vänner, och vi har glidit ifrån varandra under åren. Vi har varit tillsammans i 30 år. Jag har till och med försökt få hjälp att lämna genom en affär, där jag var beredd att satsa på den relationen, men hon orkade inte vänta.

 

För mig handlar det också om att låsa upp den andra personen, för att inte ge hen möjlighet att träffa någon annan. Min fru är vacker, hyfsat förmögen och kommer från en fantastisk familj, men vi kan inte kommunicera längre. Det känns helt dött, och vi har inte sovit ihop på tre år.

 

Frågan jag ställer mig är om man vill vara en sådan person som inte vågar ta steget och riskera att ångra sig om 10, 20 eller 30 år.

 

Jag skulle gärna vilja skriva privat för att peppa varandra och dela tankar. Hur gör man det? (Ny här) 

 

 

/ Johan

Får alltid känslan att de som hävdar att dejtingmarknaden är sjuk nu för tiden själva är en del av problemet. Känner massor med människor som skilt sig i olika åldrar och träffat nya partners som de passat väldigt mycket bättre ihop med. Många träffas via tex tinder vilket en viss typ av människor hävdar inte går att träffa nån seriös genom tex.