Min dotter vill knappt träffa mig

Fint att du svarar. Här kommer några JA eller NEJ frågor

Av det du svarar kan jag se att du förstår att allt du försöker göra inte gör någon skillnad 

Kanske kan du inte påverka att din dotter inte bor med dig just nu, men hänger på när det är någonting roligt. 

Är du beredd att acceptera att det är så just nu?

Svar: Egentligen inte, men har inget val. 

Du verkar också på något plan förstå att du pressar henne och att det inte är någonting du har till avsikt att göra men också att det inte hjälper dig att komma närmare din dotter?

Är du beredd att acceptera det?

Svar: Måste ju det som sagt, oavsett hur jag gör. 

Jag tror att du är någonting på spåren när du skriver att det möjligen är så att du skapar en press på dottern genom att du alltid vill få fram anledningen till allt.

Varken vuxna eller barn kan alltid förklara anledningen till vad de känner, det är bar som det är är och att för en tonåring tvingas att förklara sig kan kännas som att anklagas för det den känner.  Om någonting känns anklagande kommer din dotter att undvika det på alla sätt.  Då jag skriver att det är stort av din dotter att svara att hon inte vill prata just nu är för att det normala för en tonåring är istället att reagera med ord som att du fattar ju ingenting och så vidare.

Är du beredd att acceptera att din vilja att få fram anledningen till hennes känslor och val förstärker de problem du har?

Svar: Möjigt. Men är bara orolig för min dotter. 

Känner du att det stöd du sökt här har varit anklagelser och skit mot dig då du inte fått bekräftelse för dina känslor och din oro utan istället får många svar som förskt ge dig ett större perspektiv på det du berättar och hur det kan vara för dottern?

Svar: Jag tar in allt, oavsett skit eller förståelse. 

Som sagt, ja eller nej på frågorna.

jag tror att din oro för Münchhausen by proxy är just din oro, dina känslor som du måste hantera. Det är väl inte så att mamman hittar på sjukdommar och skadar dottern och söker vård för dottern för detta? Det har du inte skrivit någonting om.
Du har helt missuppfattat det där, det måste jag skriva. Det är din oro och du ska inte googla allt du oroar dig för.  Münchhausen by proxy är något helt annat och det är den typen av anklagelser som kommer att förstöra din relation med dottern för all tid.

Däremot är det vanligt att barn i dysfunktionella familjer utvecklar ett medberoendebeteende oavsett det handlar om missbruk eller psykiska problem. 

En helt öppen fråga - har du själv erfarenhetar som liknar dessa medberoendebeteenden?
Inga erfarenheter. 

Vuxet barn

Att vara ?vuxet barn? innebär att man vuxit upp i en dysfunktionell familj med till exempel, beroendeproblem, psykisk störning eller kronisk sjukdom. Du som växt upp under sådana förhållanden har av nödvändighet utvecklat särskilda överlevnadsstrategier. Som vuxen leder strategierna till olika typer av livsproblem, såsom medberoende, relationsproblem, tillitsbrist gentemot andra människor och starka kontrollbehov. Ofta har ?vuxna barn? dålig självkänsla och svårt att göra egna känslor och behov viktiga. Du bär kanske på ospecifika känslor av skuld och skam? Många kompenserar sin kärleksbrist med att vara duktiga och högpresterande.

Medberoende

Många som vuxit upp i dysfunktionella familjer utvecklar ett medberoende. Det innebär att man lätt blir reaktiv och tar ett överansvar för sin omgivning. Det kan vara ett barn som tar han om sina föräldrar känslomässigt genom att trösta mamma eller pappa, eller praktiskt genom utföra sysslor som egentligen är föräldrarnas ansvar. En person som utvecklat en tendens till medberoende söker sig ofta till hjälparyrken av olika slag. Om inte mönstret bryts finns det risk att tillståndet leder till utbrändhet och depression.

Det är föräldrar som tror/påstår att barnet är sjukt.

Alltså ts jag har läst igenom tråden och uppfattningen jag får när jag läser det du skriver så känns det som att ditt fokus ligger nästan helt och hållet på dina egna känslor och din egen oro. Du undviker även att svara på frågor där folk ber dig att ställa dig objektivt till saker eller se saker ur ett annat perspektiv än ditt eget. 

Jag har full förståelse, som de flesta här också verkar ha, för dina känslor. Men du behöver nog faktiskt lära dig att sätta dem åt sidan lite. 

När du väl pratar eller träffar din dotter, hur ofta/hur många ggr pratar ni utan att du börjar ställa en massa frågor om hur hon mår, hur det är hos mamma, hur det är mellan er? Eller olika sätt att försöka fiska fram svar? 

Hur såg din och dotterns relation ut innan separationen? Hur stort ansvar tog du, hur nära stod ni? Vem var den dottern då vände sig till i första hand om hon var ledsen eller behövde något? 

Jag kan ju säga att när jag separerade tog det iaf två år innan det kändes som vi alla hade hittat ett flyt i allt det nya. Nu var ju mina barn yngre än ditt, men däremot hade de ju samtidigt tryggheten i att alltid ha sitt syskon hos sig. 

Du säger att din dotter tycker om din sambo, och absolut så är det säkert. Men att tycka om någon är ju inte detsamma som att vara trygg med, såsom man ska känna med sin familj. Så det är ju inte konstigt om dottern tycker det känns enklare och tryggare på det sättet med mamman där det inte finns någon ny människa att förhålla sig till. 

Jag träffade en ny rätt så snabbt efter separationen också, men vi väntade ett par år innan han träffade barnen, just för att de behövde få tid på sig att komma in i det nya och bli trygga i det utan att blanda in en extra person som gör det hela ännu mer komplicerat. 

Har du funderat på om du och mamman till det barn ni båda älskar och vill skydda skulle försöka en vända (till) med samarbetssamtal hos familjeenheten?

De problem du och mamman haft som gjort att ni inte kunde eller ville ha en fortsatt relation har inte försvunnit bara för att ni inte längre bor tillsammans. Ni har fortfarande ett barn tillsammans som ni måste klara av att ha ansvaret för tillsammans. 

Hur är din och mammans relation? Hur mycket misstroenden och misstänksamhet finns det kvar? Ganska mycket?

Jag ska inte tråka ur dig med mina detaljer men jag vände mig till slut till soc med dotterns godkännande,  inte för att göra en orosanmälan som soc uppmanade mig att göra angående förhållanden hos mamman, utan för att få en möjlighet att få ge vår dotter det stöd hon förvägrades få av sin mamma.  Det här räddade hennes skolgång och henne från den hopplöshet för framtiden hon levde med. 

Kanske måste dotterns mamma vända sig till soc för att ge dottern en chans att få ev utredningar om du förvägrar att ge ditt samtycke till det.

Vad kan du göra för att förbättra relationen och samarbetet med mamman?  Vår dotter levde verkligen upp då jag och mamman lyckades ha en god relation och ett gott samarbete och faktiskt 'hängde' och gjorde saker tillsammans båda två med dottern.  Det var långt från alltid men inför hennes största dagar var vi trots allt ett team som lämnade allt annat gammalt bakom oss.

Du har ett väldigt konstigt sätt att resonera. Det är inte PÅ NÅGOT sätt barnet som ska vänja sig vid att föräldrarna inte kan hantera vissa situationer. Det är ert jobb att lösa det.

Men alltså tagga ner, du och alla andra buttermuttor i tråden. Vad är det för problem ni har? En människa ber om råd och ni bara nagelfar varenda liten detalj som ni tror är HANS fel och låter honom veta hur jävla dum och värdelös han är som bryr sig och inte är en robot och hur mycket han ska skylla sig själv. Har ni ens barn?
Ni skrämmer mig.

Håller med. Ringa eller träffas och fika eller något trevligt och smidigt komma till frågan. Berätta hur mycket du älskar henne och saknar henne. Att du givetvis respekterar ifall hon inte vill sova hos dig men att du så gärna vill veta ifall något är fel eller något du gjort. Sluta aldrig kämpa för din dotter. Tycker inte du ska vänja dig.

Varför gav det ingenting på Familjerätten? Vilken hjälp erbjöds ni? Tog ni emot den? De borde väl kunna hjälpa er med beslut om tex uppfostran om ni inte kommer överens?

Så tagga ner lite och låt dottern andas. Något gör att hon inte ser dig som sin person. Sköt det på ditt håll som den vuxne du är.

Men fika kan ju vara något trevligt som dottern utnyttjar ts för! Ja jag överdriver för att belysa att ts tänker lite skruvat. I min värld.

Hej,

Ursäkta att jag inte läst igenom alla tidigare svar i inlägget. Som dotter som glidit ifrån sin pappa på grund av skilsmässa (och en del annat) ville jag bara ge min input från ett annat perspektiv. Mina föräldrar skiljde sig 2009 och jag är 23 idag.

Som barn hade jag några mamma-perioder och några pappa-perioder. Som liten sökte jag mig till pappa eftersom han var den trygga punkten, han var bra med barn och läste godnattsagor. Jag skulle inte säga att jag var närmre någon av dem, men runt 15-16-års-åldern började jag komma närmre min mamma. Vi hade mer att prata om, samma sätt att tänka. Hon har alltid varit lite knäpp (på ett bra sätt) och öppensinnad så att jag har kunnat vara mig själv. Jag har kunnat prata med henne som en kompis.

Relationen med pappa däremot förtvinade med åren. Vi slutade äta middag tillsammans på kvällarna i den åldern, 15-16. När ens föräldrar skiljer sig, och när man blir mer självständig själv är umgänget med ens föräldrar ingen självklarhet längre. Att umgås med sina barn kommer inte gratis med att man tar hand om dem eftersom de börjar klara sig själva. Pappa kanske försökte ta kontakt med mig under denna period, ställa frågor om saker han särskilt genuint undrade om som "hur går det med den där grejen i skolan" eller "vad ska du göra i helgen?". Frågorna kändes tafatta och tagna ur luften. Det blev uppenbart att jag och pappa hade levt parallellt hela mitt liv men aldrig lyckats etablera en vänskap. Samtalsämnena och min input var opersonlig och allt vad jag sa till min pappa när vi umgicks var inget jag hade blygts för att berätta för någon i mataffären. Sedan flyttade jag ut och kunde komma hem för att hämta eller lämna grejer eftersom jag bodde i ett trångt studentboende i samma stad, men vi sågs allt mindre. 

Sen dess har både han och jag gjort försök att ses oftare och ta tag i vår relation. Vi har ingenting mot varandra vad jag vet. Problemet är att vi knappt har något gemensamt. Vi har aldrig haft någon aktivitet vi kan göra tillsammans och som 40-50-årig man och 0-22-årig tjej är man ofta väldigt i olika. I sättet att prata, värderingar, intressen, livsstilar. Om det är något förslag jag skulle ge dig Farsan, så är det att hitta något ni två kan göra tillsammans om inte sätter all press på att ni ska prata mycket och länge (så blir det när man inte bor ihop och allt mer måste "stämma träff" med ens barn). Till slut tror jag ni kan bli vana vid varandras sällskap utan andra runt omkring, och hitta hur er vänskap kan se ut utan mamman med i bilden.

Nu är jag i en något senare fas i livet. Nästa år ska jag starta familj och jag ser fram emot att detta kan bli en gemensam punkt för mig och pappa, som sagt är han bra med barn. Om jag får ge ett lite tillrättavisande råd så är det att släppa taget om skuldbeläggandet. Hade min pappa yttrat något som ens kan antyda att han tänkte i stil med "Dom få ggr som dottern vill komma är så fort det är något kul som ska hända, då passar det. Jag får koll kärlek tillbaka av henne." till mig när jag var 12 hade det väckt frustration och ilska. En tolvåring har inte ansvaret för sin pappas känslor och vet heller inte vad det betyder att "ge tillbaka". Hade du sagt så till mig när jag var 15 hade jag blivit rosenrasande och säkert blockat ditt nummer i några dagar bara för att vara småsint.

Pappor ska ju finnas där för att hjälpa och stötta, inte anklaga och tjafsa. Du är 30-40+ år gammal, gissar jag, och inte ens du kan lösa er relation, så hur ska då en tolvårig liten flicka kunna göra det? Min pappa har sina brister, till exempel är han ganska icke-kommunikativ, men anledningen till att jag alltid kommer vara öppen för att ha honom nära trots det förflutna är att han alltid visat att han försökt sitt bästa och tänkt på mina känslor först. Trots alla upp- och nedgångar har han aldrig ställt några krav på mig och aldrig fått mig att känna att våran distanta relation varit mitt fel. Det hade antagligen pushat mig längre och längre bort. 

Släpp all ilska och ersätt det med tålamod. Denna situation med dig och din dotter är i ett tidigt skede, och se hur många år av hennes barndom du har kvar att etablera kontakt! Inget är bestämt ännu och allt kan bli bättre. Lycka till! 

Det är mkt som kan vara svårt i livet, det är ingen ursäkt. Hur gör du t ex om du blir dumpad, ligger du på och vägrar att ta den hint som det är om någon undviker kontakt med dig?

Det är endast din dotters välbefinnande som spelar roll. Den dag du skaffade barn så ingick du det kontraktet så att säga.

Vill tillägga att jag tycker du får många långa och nyanserade svar som sätter fingret på många av känslorna involverade, men du svarar väldigt kort och ger få svar. 

Hur ser du egentligen på din egen roll i detta Farsan? Är du beredd att göra allt för att fixa detta, vilket kan betyda att dina egna känslor måste komma i andrahand? Kan du själv se hur det uppfattas som att du skuldbelägger din dotter, och att det är väldigt kontraproduktivt? 

Sen kan jag tycka vissa har en alldeles för hård ton. Farsan är uppenbarligen ledsen och menar inget illa, så vi kan nog ta ner tonläget något. 

Ja detta är ju en sak, vad har du ts tagit för hjälp i detta med att komma närmare din dotter, vad kan du tänka dig att prova? T.ex. föräldrastöd eller familjerådgivning känns ju som att det skulle kunna vara aktuellt, brukar ju finnas både hos kommunen och privata psykologmottagningar. 

Tyvärr är din och mammans dåliga relation inte utan bidrag till dotterns mående.

Det verkar vara ditt problem att dottern inte sover hos dig, dottern verkar ha andra problem som är viktigare att hitta lösningar på. 

Jag tror att du och mamman kan göra mycket gott för dotterns mående genom att lösa er gamla skit. 

Att 'smidigt komma till frågan' som någon skriver tror jag att du accepterat som lönlöst och någonting som förstärker just dina problem, säkerligen också dotterns problem och dåliga mående.

Jag har på annat håll sett döttrar förvandlas till det bättre då soc genom orosanmälan fått föräldrar att komma till sans med dina gamla konflikter. 

Jag skulle säga att du satsat dotterns mående på en död häst i hennes livs hittills viktigaste lopp 

Förstår. Låter som en otroligt jobbig situation alltihop. När det kommer till att svara i telefon så tycker jag att ett barn på tolv år ska kunna få höra av sina föräldrar att de vill att hon svarar I telefon när man ringer. Hon är ett barn. Inte myndig. Ni är hennes vårdnadshavare. Hade du och mamman levt ihop hade ni väl ändå krävt att en liten tolvåring ska svara när man ringer!? Jag tycker absolut att hennes vilja, integritet, känslor osv ska respekteras. Men här måste du och mamman samarbeta. Ni är hennes föräldrar. Hon kan inte vilt och brett göra som hon vill.

Tycker du får många bra och utförliga råd men mycket tycker jag vänds bara mot dig och förvrids i detaljer, dina ordval. Tröttsamt. Jag hör en pappa som älskar sitt barn över allt men som också är en människa med känslor som kan behöva stöd. Ni måste samarbeta kring ert barn. Hon ska aldrig behöva må dåligt eller inte ha en egen vilja kring var hon vill vara, som ska respekteras men hon är TOLV år. Hade aldrig låtit min son ignorera mig eller inte svara på mina samtal när han blir tolv år eller klicka bort mig! Nej gode gud, vill veta hur mitt barn mår, var han är och ha koll.