Vuxna barn som aldrig haft förhållanden

Nu är jag inte riktigt där än men min son på 17 har vad jag vet aldrig så mycket som kysst en tjej. Han verkar inte alls intresserad. Visst kanske inte hela världen men för mig är det konstigt och oroar mig lite över hur det det ska bli framåt. Vet du om dina haft några kontakter med det andra könet eller det samma för den delen?

Men bor de fortfarande hemma eller varför tror du att du vet allt de har för sig? 

Är dom högpresterande så kommer också deras relationer vara det när dom kommer dit . Då kommer du högst troligt få möta en likasinnad partner där dom går all in redan från början.  

Jag skulle tänka att det är något fel. Exempel:

*Odiagnosticerade svårigheter
*Något i personligheten som stör andra eller mer praktiskt som t ex dålig hygien
*Saknar sociala färdigheter när det gäller att attrahera andra
*Osunda anknytningsmönster
*Fysisk attraktion fattas

Alltså, det är ju NÅGOT som gör att de inte hittar någon och då är det antingen utseende eller inombords på något sätt. Det finns bara inte på kartan att det är fel på resten av världen i det läget.

Jag är 44 år och har aldrig haft en relation eller ens gått på dejt med någon. Varken mamma eller min syster ha kommit med några anmärkningar på detta, något som uppskattas högt från mitt håll.

Min syster är gift och har tre barn. Hon valde sin väg och jag valde en annan.

Detta skulle jag se som ett betydligt större problem än att de inte har haft några (seriösa) relationer. Det är inte heller nödvändigtvis ett problem att de vill satsa all tid på träning och karriär. I rimlig dos är det snarare bättre för deras framtid än att vara slacker eller strulpelle.

Men deras attityd till andra är ett stort problem. Nästan psykopat-varning som du beskriver det. Eller kanske bara social osäkerhet? Som de döljer bakom översitteri, samt att ägna sig åt annat än att utveckla sociala färdigheter?

Kanske har de svårigheter som du inte har förstått? Det är inte ovanligt att personer med emotionella och sociala begränsningar är högpresterande intellektuellt. Om de klarar skolan väl och fungerar åtminstone hyfsat i formella och ytliga sociala sammanhang, går de ofta under radarn. 

Om du tänker efter kring deras uppväxt, visade dina barn såna här karaktärsdrag redan då? Har du försökt bearbeta det hos dem isf, försökt pränta in en mer öppen syn på andra t ex? Det är inte för sent än! På ett mycket milt sätt förstås. T ex att om de pratar illa om andra inte komma med pekpinnar till dina barn då, men istället ge ett alternativt sätt att se på andra, att man inte behöver engagera sig i andras åsikter och att alla har rätt att tycka vad de vill utan att man behöver se ner på dem för det, såna saker. Förstår inte att de har blivit såna med tanke på hur du själv verkar resonera, om du ursäktar. Du verkar ju vettig i det lilla som skrivits här, medan de framstår som lite känslokalla och ffa dömande.

De har den sidan vare sig de visar den öppet eller inte. Många gånger är det dessutom svårt att dölja, även om de försöker mot andra än dig. 

Sedan är du ju inte med dom 24/7, så du vet ju inte exakt hur de är på sina arbetsplatser t ex. 

Men med tanke på vad du skrivit i tråden, så är det nog bra att de lever ensamma. Jag hade känt mig misslyckad som förälder om mina barn varit som dina. Då menar jag alltså till sättet. 

 

Hur gamla är de? Är de 23-25 är det inte så konstigt att inte ha haft ett förhållande. Är de över 35 kan man däremot börja undra.

Ja, om man räknar dejter och one night stands har nog de flesta haft någon slags relation, men din ts handlar om förhållanden, vilket inte är samma sak. Det är inte alls särskilt ovanligt att vara singel tills man är runt 25.

Själv hade jag dejter från det att jag var 19, men hade inget egentligt förhållande förrän jag var 24.

Hur menar du när du säger lättare? Tänker du på detta med barnbarn? 

I mitt fall känns det ganska praktiskt att bara en av oss skaffade familj och barn. Detta innebär att mamma fick  både barnbarn och en dotter utan som istället hjälper till med att bära saker och handla. En liten extrahjälp ibland.

  Precis. När jag fortfarande bodde hemma. Träffade jag en man i London. Och bodde med honom i 2 år i London. Fast jag fortfarande var adress lagd hos mina föräldrar. En del bor med partners i några år. Men flyttar hem igen. Då tänker jag på yngre personer först främst.. Innan dess bodde jag hos mina första pojkvän när jag var 18. För sig var ju mina föräldrar medvetna om detta.

Men ibland vet faktiskt föräldrar inte allt.