Sovsecken skrev 2025-01-10 18:35:50 följande:
Usch ja, endometriosis lägger ju verkligen till en extra nivå av stress över hur det ska gå. Jag har det inte själv men det är ju ändå som att hjärnan försöker hitta på orsaker som kommer göra det svårare. Just nu håller jag på att övertyga mig själv att jag har pcos.
Jag vet inte hur det ser ut i din vänskapskrets har du någon där du känner att du kan prata om din längtan med? Även om mina vänner inte är på samma plats i livet, har det alltid känts lättare då jag kan prata om det på ett annat sätt än med min partner.
Anonym (Kissekatt) skrev 2025-01-10 12:02:38 följande:
Åh, jag har haft sån otrolig barnlängtan sen jag var typ 16 (fyller 27 snart). Obeskrivlig känsla ibland! Det har verkligen gjort fysiskt ont i min kropp så mycket har jag längtat efter barn. Orimligt mycket kanske, med andra ord, men inte kan man rå för sina känslor heller.
Jag har varit såå ledsen att behöva vänta och vänta när jag vetat att min man också velat ha barn men "inte nu". Också den där rädslan att vi kanske inte kan få barn, vem vet liksom. Vi har varit ihop i snart 6 år. Jag blev gravid oplanerat men fick missfall för 5 år sedan och den sorgen, att det nästan kunde blivit ändå. Och att veta då att det inte var att bara "fortsätta försöka" som många andra som får missfall, eftersom det inte var meningen att jag skulle bli gravid. Längtan bara växte.
Som jag önskar att den där barnlängtan kunde vara lite mindre och mer "normal". För så har jag känt hela tiden, att det är något fel på mig som vill så mycket. Men det tar liksom över, inget jag kan påverka hur mycket jag än försökt.
Känner igen mig i det du beskriver om ensamhet. Jag känner mig så extremt ensam i allt det här. Och har nog alltid känt det. Det är som du skriver ju ens innersta tankar och känslor. Kan du AvokadoToast prata med din sambo om hur du känner?
Fy vilken sorg med missfallet, jag förstår att det kan vara svårt att släppa det som kunde ha varit.
Jag tror verkligen att din nivå av längtan är normal. Jag tror att längtan kan gå i vågor för alla och att alla är så olika i att utrycka sin längtan. För mig själv så känns längtan som en ballong inom mig som bara fylls till jag nästan spricker. Då behöver jag bara prata/skriva något kort med någon för att lugna känslan inom mig. Det låter ju som du har bra insikt i dig och dina tankar så det är svårt att ge konkrete tipps. Jag tror att du kommer hitta något som ger dig kontrollen. Tills dess får du njuta av de positiva längtan ger. Alla mysiga dagdrömmar och sånt.
För att utöka klubben så är jag också 27 X)
Ja jag känner igen mig i det, man lyckas alltid komma på något som stressar en. Jag försöker så gott jag kan jobba med att inte övertänka som en del av förberedelserna. Jag blir mer motiverad att jobba med det då jag vet att det kommer vara till jättestor nytta sen när man är gravid. Att acceptera ovisshet och tänka på vad är det bästa som kan hända, istället för det värsta.
Ska inte säga att jag inte har någon vän jag kan prata om det med utan det är bara jag som har svårt att öppna upp mig. Vi brukar prata lite ytligt om barn och några av dem har själva barn. Jag vet inte om ni har bebisar eller småbarn i er närhet men tycker ni att det är härligt bara eller kan det kännas jobbigt när man själv kommer hem till ett "tomt" hem? Jag kan tycka det känns roligt i stunden att träffa dem men sen kommer en hemsk våg av längtan, men det är väl knappast konstigt!
