Låt oss längta tillsammans

Förstår precis din längtan, har själv haft den i ett par år till och från. Nu börjar jag dock gå över till en fas av mer stress och "tänk om..." tankar då vi ska börja försöka i mitten av februari/mars beroende på hur cykeln befinner sig. 

 

Det känns verkligen som man bara fyller vardagen med annat i väntan på det riktiga familjelivet

Kan tänka mig att det lätt blir så när det blir på riktigt. Men roligt för då börjar ju resan, hoppas det går bra för er!!

Jag har endometrios så ibland är jag jätteorolig att det ska ta lång tid. Men det hjälper ju inte att tänka så, och behöver man hjälp finns det ju. 

Ja exakt så, jag försöker fokusera på att förbereda mig och läsa på om saker men det hjälper knappast just nu längtan blir ju bara värre!

Åh, jag har haft sån otrolig barnlängtan sen jag var typ 16 (fyller 27 snart). Obeskrivlig känsla ibland! Det har verkligen gjort fysiskt ont i min kropp så mycket har jag längtat efter barn. Orimligt mycket kanske, med andra ord, men inte kan man rå för sina känslor heller.

Jag har varit såå ledsen att behöva vänta och vänta när jag vetat att min man också velat ha barn men "inte nu". Också den där rädslan att vi kanske inte kan få barn, vem vet liksom. Vi har varit ihop i snart 6 år. Jag blev gravid oplanerat men fick missfall för 5 år sedan och den sorgen, att det nästan kunde blivit ändå. Och att veta då att det inte var att bara "fortsätta försöka" som många andra som får missfall, eftersom det inte var meningen att jag skulle bli gravid. Längtan bara växte.

Som jag önskar att den där barnlängtan kunde vara lite mindre och mer "normal". För så har jag känt hela tiden, att det är något fel på mig som vill så mycket. Men det tar liksom över, inget jag kan påverka hur mycket jag än försökt.

Känner igen mig i det du beskriver om ensamhet. Jag känner mig så extremt ensam i allt det här. Och har nog alltid känt det. Det är som du skriver ju ens innersta tankar och känslor. Kan du AvokadoToast prata med din sambo om hur du känner?

Tack för att du delar med dig! Det är så skönt att höra att man inte är ensam. Ja man rår ju inte för sina känslor och det känns hemskt att försöka skuffa undan något som i grunden är fint. 

Har pratat med min sambo och försökt beskriva känslorna. Han vill ju att jag ska må bra och försöker uppmuntra mig att fokusera på andra saker. Jag kanske borde förklara för honom att jag gärna vill att vi ska fortsätta prata om barn och längta tillsammans även om jag kan bli lite nedstämd av det ibland. För det känns bättre än att längta själv. Hur hanterar du det med din man?

Usch ja, endometriosis lägger ju verkligen till en extra nivå av stress över hur det ska gå. Jag har det inte själv men det är ju ändå som att hjärnan försöker hitta på orsaker som kommer göra det svårare. Just nu håller jag på att övertyga mig själv att jag har pcos.

Jag vet inte hur det ser ut i din vänskapskrets har du någon där du känner att du kan prata om din längtan med? Även om mina vänner inte är på samma plats i livet, har det alltid känts lättare då jag kan prata om det på ett annat sätt än med min partner. 

Fy vilken sorg med missfallet, jag förstår att det kan vara svårt att släppa det som kunde ha varit. 

Jag tror verkligen att din nivå av längtan är normal. Jag tror att längtan kan gå i vågor för alla och att alla är så olika i att utrycka sin längtan. För mig själv så känns längtan som en ballong inom mig som bara fylls till jag nästan spricker. Då behöver jag bara prata/skriva något kort med någon för att lugna känslan inom mig. Det låter ju som du har bra insikt i dig och dina tankar så det är svårt att ge konkrete tipps. Jag tror att du kommer hitta något som ger dig kontrollen. Tills dess får du njuta av de positiva längtan ger. Alla mysiga dagdrömmar och sånt. 


För att utöka klubben så är jag också 27 X)

Avokado toast: Låter som en fin idé att uttrycka det! För mig har det hjälpt att längta tillsammans ibland. Känns mer hoppfullt så också, för min del i alla fall. Men det är ju självklart olika! 

Sovsecken: Dagdrömmar hjälper mycket! En kanske jättefånig grej jag börjat med på sistone är att skriva till mitt framtida barn och till mitt framtida jag som mamma. Har en liten bok jag skriver i. Det är väl mer som en dagbok för längtan och känslor och jag kommer ju inte visa den för ett framtida riktigt barn, men jag vet inte, det har känts fint att skriva i den.

Ja jag känner igen mig i det, man lyckas alltid komma på något som stressar en. Jag försöker så gott jag kan jobba med att inte övertänka som en del av förberedelserna. Jag blir mer motiverad att jobba med det då jag vet att det kommer vara till jättestor nytta sen när man är gravid. Att acceptera ovisshet och tänka på vad är det bästa som kan hända, istället för det värsta.

Ska inte säga att jag inte har någon vän jag kan prata om det med utan det är bara jag som har svårt att öppna upp mig. Vi brukar prata lite ytligt om barn och några av dem har själva barn. Jag vet inte om ni har bebisar eller småbarn i er närhet men tycker ni att det är härligt bara eller kan det kännas jobbigt när man själv kommer hem till ett "tomt" hem? Jag kan tycka det känns roligt i stunden att träffa dem men sen kommer en hemsk våg av längtan, men det är väl knappast konstigt!

Hur är din situation just nu är det fortfarande långt fram med barn för er eller börjar det närma sig?

Vilken fin idé att skriva! Det ska jag nog också prova. Det är skönt att få ner tankarna. 

Det beror på för mig! Men oftast samma som för dig, roligt i stunden. Det känns värre att se när någon berättar om sin graviditet första gången tycker jag, det kan va riktigt jobbigt ibland. Samtidigt blir jag alltid glad för den andras skull, inte så, mer två känslor som samexisterar. Hur känns det för dig? Har du många barn i din närhet alltså?

Jag har inte så mycket barn i privatlivet jag träffar. Däremot så jobbar jag på neo-iva (avdelning för svårt sjuka och prematurfödda barn) så för mig varierar det mer mellan lättnad att själv slippa hemskheterna som kan ske, glädjen i att se ett barn som blir friskt, avundsjuka på familjebildningen som sker, kliet i äggstockarna när någon bebis mår "bra" och är sjukt gullig, avslappningen att komma hem och inte bli påmind om jobbet. Även om det oftast lutar bra för barnen så är jag ju omringad av enbart födslar där det inte gått som tänkt. 

Kissekatt: Jag håller med om att det är jobbigast med graviditeterna, och när barnen är som minst. När de är lite större kan man ju själv vara mer delaktig och leka och prata med dem så det blir roligare! Jag har en del barn i min närhet. De flesta träffar jag inte så ofta men min sambo har ett syskonbarn som bara är några månader. Jag kan bli väldigt avundsjuk på deras lilla familj, och det skäms jag för, jag tycker jag borde kunna sätta det åt sidan och bara vara glad!

Sovsecken: Oj vilket viktigt jobb! Förstår att det måste vara blandade känslor. Men då verkar det positiva ändå överväga, jag kan inte föreställa mig hur det påverkar en att jobba med födslar och nyfödda. Men är det skönt att redan ha massor med kunskap och erfarenhet innan du själv ska bli mamma? 

Hej!

Jag har själv fått barn nu :) men kände lika som er i många år!
Tänkte ge ett litet tips som hjälpte mig. Jag startade ett barnkonto på banken och satte in så mycket jag kunde varje månad. Det gjorde mig motiverad att jobba och vänta och sen var det jättebra att ha de där pengarna för att kunna vara föräldraledig längre och jobba deltid ett tag när bebisen var liten. Skulle man behöva ta hjälp av privat ivf är det också bra.
Sen hoppas jag ni kan få konkreta besked av era killar... En del vill bara dra ut på det för att de är nervösa... Önskar er alla lycka till!!

Så himla bra tips, det hjälper att göra något konkret! 

Tack!!