Förstår precis din längtan, har själv haft den i ett par år till och från. Nu börjar jag dock gå över till en fas av mer stress och "tänk om..." tankar då vi ska börja försöka i mitten av februari/mars beroende på hur cykeln befinner sig.
Det känns verkligen som man bara fyller vardagen med annat i väntan på det riktiga familjelivet
Usch ja, endometriosis lägger ju verkligen till en extra nivå av stress över hur det ska gå. Jag har det inte själv men det är ju ändå som att hjärnan försöker hitta på orsaker som kommer göra det svårare. Just nu håller jag på att övertyga mig själv att jag har pcos.
Jag vet inte hur det ser ut i din vänskapskrets har du någon där du känner att du kan prata om din längtan med? Även om mina vänner inte är på samma plats i livet, har det alltid känts lättare då jag kan prata om det på ett annat sätt än med min partner.
Åh, jag har haft sån otrolig barnlängtan sen jag var typ 16 (fyller 27 snart). Obeskrivlig känsla ibland! Det har verkligen gjort fysiskt ont i min kropp så mycket har jag längtat efter barn. Orimligt mycket kanske, med andra ord, men inte kan man rå för sina känslor heller.
Jag har varit såå ledsen att behöva vänta och vänta när jag vetat att min man också velat ha barn men "inte nu". Också den där rädslan att vi kanske inte kan få barn, vem vet liksom. Vi har varit ihop i snart 6 år. Jag blev gravid oplanerat men fick missfall för 5 år sedan och den sorgen, att det nästan kunde blivit ändå. Och att veta då att det inte var att bara "fortsätta försöka" som många andra som får missfall, eftersom det inte var meningen att jag skulle bli gravid. Längtan bara växte.
Som jag önskar att den där barnlängtan kunde vara lite mindre och mer "normal". För så har jag känt hela tiden, att det är något fel på mig som vill så mycket. Men det tar liksom över, inget jag kan påverka hur mycket jag än försökt.
Känner igen mig i det du beskriver om ensamhet. Jag känner mig så extremt ensam i allt det här. Och har nog alltid känt det. Det är som du skriver ju ens innersta tankar och känslor. Kan du AvokadoToast prata med din sambo om hur du känner?
Fy vilken sorg med missfallet, jag förstår att det kan vara svårt att släppa det som kunde ha varit.
Jag tror verkligen att din nivå av längtan är normal. Jag tror att längtan kan gå i vågor för alla och att alla är så olika i att utrycka sin längtan. För mig själv så känns längtan som en ballong inom mig som bara fylls till jag nästan spricker. Då behöver jag bara prata/skriva något kort med någon för att lugna känslan inom mig. Det låter ju som du har bra insikt i dig och dina tankar så det är svårt att ge konkrete tipps. Jag tror att du kommer hitta något som ger dig kontrollen. Tills dess får du njuta av de positiva längtan ger. Alla mysiga dagdrömmar och sånt.
För att utöka klubben så är jag också 27 X)
Jag har inte så mycket barn i privatlivet jag träffar. Däremot så jobbar jag på neo-iva (avdelning för svårt sjuka och prematurfödda barn) så för mig varierar det mer mellan lättnad att själv slippa hemskheterna som kan ske, glädjen i att se ett barn som blir friskt, avundsjuka på familjebildningen som sker, kliet i äggstockarna när någon bebis mår "bra" och är sjukt gullig, avslappningen att komma hem och inte bli påmind om jobbet. Även om det oftast lutar bra för barnen så är jag ju omringad av enbart födslar där det inte gått som tänkt.