Låt oss längta tillsammans

Åh, jag har haft sån otrolig barnlängtan sen jag var typ 16 (fyller 27 snart). Obeskrivlig känsla ibland! Det har verkligen gjort fysiskt ont i min kropp så mycket har jag längtat efter barn. Orimligt mycket kanske, med andra ord, men inte kan man rå för sina känslor heller.

Jag har varit såå ledsen att behöva vänta och vänta när jag vetat att min man också velat ha barn men "inte nu". Också den där rädslan att vi kanske inte kan få barn, vem vet liksom. Vi har varit ihop i snart 6 år. Jag blev gravid oplanerat men fick missfall för 5 år sedan och den sorgen, att det nästan kunde blivit ändå. Och att veta då att det inte var att bara "fortsätta försöka" som många andra som får missfall, eftersom det inte var meningen att jag skulle bli gravid. Längtan bara växte.

Som jag önskar att den där barnlängtan kunde vara lite mindre och mer "normal". För så har jag känt hela tiden, att det är något fel på mig som vill så mycket. Men det tar liksom över, inget jag kan påverka hur mycket jag än försökt.

Känner igen mig i det du beskriver om ensamhet. Jag känner mig så extremt ensam i allt det här. Och har nog alltid känt det. Det är som du skriver ju ens innersta tankar och känslor. Kan du AvokadoToast prata med din sambo om hur du känner?

Avokado toast: Låter som en fin idé att uttrycka det! För mig har det hjälpt att längta tillsammans ibland. Känns mer hoppfullt så också, för min del i alla fall. Men det är ju självklart olika! 

Sovsecken: Dagdrömmar hjälper mycket! En kanske jättefånig grej jag börjat med på sistone är att skriva till mitt framtida barn och till mitt framtida jag som mamma. Har en liten bok jag skriver i. Det är väl mer som en dagbok för längtan och känslor och jag kommer ju inte visa den för ett framtida riktigt barn, men jag vet inte, det har känts fint att skriva i den.