Jag mår så dåligt. Jag initierade skilsmässan och det har nu gått flera år. Inget blev bra. Jag sabbade för barnen, för mig själv o för exet. Jag mår fruktansvärt dåligt och kan inte förlåta mig. Jag ältar och tänker på all tid jag missat med barnen och hur det varit för dem med två hem. Jag känner mig väldigt ensam med alla bekymmer, också ekonomiskt och med sånt jag inte kan fixa vad gäller vårt hus som jag har kvar för barnens skull. jag har inte många vänner o ingen släkt i närheten. barnen har diagnoser (adhd, autism) och det är jobbigt med bytet varannsn vecka. de är inte så kärleksfulla utan mer krassa så jag vill inte tynga dem. jag könde mig inte attraherad av mitt ex då och det var därför. Men om jag kunde ändra allt skulle jag stannat. då hade barnen mått bättre o ingen varit ensam. Tänk så dyrt också att bo på två ställen. Pengar som kunde gått till barnen. Nu har jag inte råd med nåt. livet blev fel och jag vill ju det bästa för mina fina barn
