Ångrar mig så

Det är barnen jag saknar och tänker på. Ekonomin nämnde jag eftersom alla de pengarna kunde ha använts på dem. Jag vet att jag inte kan ändra på nåt men får sådant ångestpåslag bara 

Det är klart att du saknar barnen! Men hur mycket av dina känslor handlar om att du tycker att det är jobbigt, och hur mycket handlar om att barnen faktiskt tycker att det är jobbigt? Du sörjer en förlorad kärleksrelation, men det gör inte dina barn på samma vis. De har fortfarande samma relation till sina föräldrar, även om de bor varannan vecka.
Så länge du ger barnen det de behöver rent ekonomiskt, ska du inte ha dåligt samvete över att de inte får en massa extra lyx.

Nej, du kan inte ändra på att du är skild. Men du kan ändra på hur du agerar idag och i framtiden! Sök samtalskontakt för din ångest. Där kan du också få hjälp i att bena i hur du går vidare.

Du skriver att du har kvar huset för barnens skull men tror du inte de hade blivit gladare om du inte var lika tyngd av ekonomin och hade pengar att hitta på mer grejer med dem istället? Hade jag varit i dina skor hade jag sålt huset och köpt en lägenhet och satsat lite av de pengarna du sparar varje månad på att göra grejer med barnen istället.

Du måste även jobba på att släppa det som varit och gå vidare, du skiljde dig av en (eller flera) anledning, försök tänka tillbaka på dessa. Hade du inte skiljt dig hade du ältat dessa grejer, mått dåligt i förhållandet och mått dåligt över att du inte hade mod nog att lämna. Nu hade du det modet, du är stark! Och du har alla möjligheter i världen att skapa ett bättre liv nu. Barnen kommer tycka du är roligare att spendera tid med om du är gladare, så satsa på dig själv och det som hade gjort dig glad. Så kommer allt falla på plats. 

Det är tråkigt. Vi i Sverige tänker sällan på barnen när vi skiljs. Egoistiska behov styr vilka beslut vi tar. Jag tror att man mycket ofta ångrar sig men då brukar det vara försent.

Det där är gammalt och det fanns säkert starka skäl att det tog slut.Gå vidare,lev inte i en gammal dröm

Hur menar du då? Att man ska fortsätta vara gifta trots att äktenskapet är dåligt? Det är ju att INTE tänka på barnen.

Om du däremot menar att man ska försöka lösa problemen så håller jag med, men då ska de verkligen lösas. Inga barn förtjänar att växa upp i ett dysfuntionellt förhållande.

Så för deras skull är det viktigt att du blir hel igen. De vill ju så klart att du ska må bra. Visa dem hur viktigt det är att klara sig själv och var den bästa mamman du kan vara - det är sådsnt som skapar trygghet och glädje.

Och just av egoistiska skäl är det många som INTE skiljer sig fast dom uppenbart borde utan hellre lever i kassa och trasiga förhållanden. Man säger för barnens skull men i själva verket tänker man på huset, ekonomi, vad folk ska säga, statusen etc och inte ett dugg på hur barnen faktiskt mår . 

Det är för barnens skull man tar sitt föräldraansvar och  skiljer sig. 

Alla som skiljer sig har inte dysfunktionella förhållanden. Många har bara vuxit ifrån varandra och som ts skriver, slutat attraheras av den andra. 

I de lägena behöver det inte nödvändigtvis vara fel att bo ihop tills barnen flyttat ut. 

Sjävklart ska man skiljas om det är dysfunktionellt eller misshandel, alkohol, otrohet mm inblandat. 

Man ska inte leva i en relation där man inte är lycklig. Du attraherades inte av din partner och hade mått skit om du hade stannat. Era barn hade mått värre av att se dig så.