Har vi växt ifrån varandra?

Jo! Jag är livrädd för skilsmässa, det är det sista jag vill.  Fast vad innebär det att vårda relationen? Jag tycker att jag gör det på mitt sätt. Att vilja vara nära, trots att han tar avstånd mer och mer nu för tiden. Tar större ansvar för hemmet osv är ju också en del i relationen. Han har ett större behov av sex, egen tid, restaurangbesök osv. Jag trivs bäst med att vara hemma och pyssla, men märker på honom att han bara blir deppig om vi bara är hemma på helgerna. Grejen är att vi alltid haft det så, mer eller mindre. Men det är först nu som jag märkt på honom att han inte är nöjd med hur vi har det. 

Vi är i övre medelålder. Vardagen tuffar på med allt vad det innebär. Mat, läxor, träningar med barnen (ridning och hocky) disk, tvätt osv. Jag menar, hur stora förväntningar kan man ha på den grå vardagen. Man kan inte förvänta sig att det ska var som innan barntiden. Orken tar slut på kvällen, då är det skönas att bara lägga sig i soffan och slå på en film. Jag är nöjd med hur vi har det, jag kräver inte så mycket mer än trygghet, tillit och ett väl fungerande vardagsliv. Jag har sällan ett sug efter sex, men när vi väl har det så njuter jag. Men det har ju blivit en ?plikt? på helgen snarare än något annat. 

Jag tycker att vi har ett bra förhållande, känner trygghet och tillit som är det viktigaste för mig.  Vi har det bra ekonomisk och vardagspusslet funkar bra. Låter min man göra saker med sina vänner utan motstånd från min sida, som jag tror att det kan gnisslas om i andra förhållanden. Att visa kärlek kan man göra på många sätt så klart men jag har alltid visat det på samma vis genom åren. 

Ja han har pratat om familjerådgivning i kanske två år, men det blir liksom aldrig av. Jag tror att det är jobbigt att ta steget och boka en tid. Tror både han och jag är rädda för vad som ska komma fram och att vi blir osams. Hur ska vi kompromissa menar du? 

Grejen är att jag mer eller mindre alltid varit så här, det är alltid han som kommit på och bokat våra dejter. Men helt plötsligt så vill han att jag ska göra det. Jag förstår, fast ändå inte. Det har fungerat bra under alla år. Eller så har han alltid mått dåligt av att det är han som fixar. Men då kanske man kan säga något tidigare tänker jag, vi har ändå varit gifta i 10 år och bott under samma tak ännu längre.

Just nu är det bara som ett lugnt hav mellan oss, ingen säger något betydelsefullt utan vi gör våra sysslor och går och lägger oss. Han är på jobbresa nu i 3 dagar så jag har bestämt mig för att ta upp allt när han kommer hem igen. För som det är nu blir ingen lyckligare av.