Blir du hungrigare, eller blir du mätt?

Det finns något annat än att vägra sex eller ställa upp för den andres skull. Och det är att ta ansvar för den delen av relationen. På samma sätt som man vill resa ihop, träffa vänner, diskutera jobbet och politik och eventuellt uppfostra barn tillsammans, så ingår ett kärleksliv i sängen.

Ni måste prata om det och komma överens om något. Förklara för henne hur avgörande oerhört jätteviktigt det är för dig, att det är deal breaker.

Om du törs och det är tillräckligt stort för dig så förklarar du - utan att låta alltför hotfull - att du inte vill leva sexfritt resten av ditt liv. Och fråga henne hur hon tycker att du ska göra.

Det finns något annat än att vägra sex eller ställa upp för den andres skull. Och det är att ta ansvar för den delen av relationen. På samma sätt som man vill resa ihop, träffa vänner, diskutera jobbet och politik och eventuellt uppfostra barn tillsammans, så ingår ett kärleksliv i sängen.

Ni måste prata om det och komma överens om något. Förklara för henne hur avgörande oerhört jätteviktigt det är för dig, att det är deal breaker.

Om du törs och det är tillräckligt stort för dig så förklarar du - utan att låta alltför hotfull - att du inte vill leva sexfritt resten av ditt liv. Och fråga henne hur hon tycker att du ska göra.

Om sexlivet inte fungerar så är det bådas problem. Man vill väl försöka göra varandra lyckliga?

(Och dra nu inte igång ett påhopp om pliktsex, om att ställa upp fast man inte vill, det jag är ute efter är att man måste ta ansvar för varandra. Om man inte vill det så bör man skiljas.)

Jag tänker mig att man går varandra till mötes, att man verkligen lyssnar på den andres behov. Ingen ska tvinga sig till sex som känns obehaglig. Båda ska jobba på att hitta en lust tillsammans.

Det säger doktor Phil: Först säger du vad du önskar dig, och sen säger hen vad hen önskar sig. And then you negociate.

Att skilja sig är en mycket tråkigare lösning. Att den som vill minst ser sina behov som huggna i sten och tvingar den andre att acceptera det - det är också en väldigt tråkig lösning.

Ja, ungefär så tänker jag. Eller att den ena trivs med att tillfredsställa partnern med handarbete, eller tillåter ett öppet förhållande. Saken behöver lösas, tycker jag. Och absolut inget tvång, så som det var förr i tiden när det var tillåtet för mannen att våldta sin fru.

Ja, om man inte lyckas komma fram till något som båda kan leva med, då är det bättre att skiljas.

Men jag tror att det finns en hel del att prova innan dess: sexterapi, parterapi, myskvällar med bara beröring utan sex, att man smeker sig själv intill varandra, att hon gör det skönt för honom medan de tittar på en porrfilm, att hon accepterar att han har en kk vid sidan av.

Med mera.

Min poäng är att båda har lika stort ansvar för den andres lycka.

Use it or loose it, säger de. Sex leder till sex. Ett skönt ligg på lördagen tänder mig så jag behöver mer sex på måndagen.

Ja, visst är det frivilligt. Men om man hängt ihop i 23 år, äger en villa och en sommarstuga ihop, och en bil, har gemensamma barn och barnbarn, umgås mycket med varandras vänner och släktingar som utgör ett socialt nätverk - då är det inte så enkelt att bara packa väskan och säga hejsan för att det är problem med sexbalansen. Då gör man väl allt för att försöka lösa det.

Use it or loose it, säger de. Sex leder till sex. Ett skönt ligg på lördagen tänder mig så jag behöver mer sex på måndagen.

Man kan ha sex på egen hand också.

Och att ta reda på vilka behov av sex båda kommer att ha 28 år senare, det är omöjligt. Därför måste man hålla förhandlingen och omsorgen om varandra levande hela tiden.

Ja, tyvärr har du rätt i det. 

Män behöver steppa upp i privatlivet. Vara med barn, ha egna vänner, ta initiativ.

Vissa handlingar tydligt indikerar... Hur ska man kela med sin partner utan att det kan uppfattas som att man vill ha sex? Ett av livets stora mysterier. Ingen beröring ovanför armbågen?

Låta det bli som det blir... Men om partnern behöver sex oftare än fyra gånger om året? Ska hen då bara låta det bli som det blir, vara spontan? Det funkar inte så bra, tror jag.

Schema är osexigt, en nödlösning. Men det kan funka om man har svårt att ta sig tid för erotik. Schemaläggning förutsätter att båda vill ha ett schema. Båda två. 

Om den ena parten inte vill schemalägga, inte vill prata om kärlekslivet, inte vill att partnern ska ta erotiska initiativ, då stämmer nog det sista du skriver: Känslorna är för låga. Då krävs problemlösning på en högre nivå. Parterapi eller skilsmässa.

Nej, nej, nej. Båda måste vara överens om schemaläggningen, båda måste vilja ha det så. Vilket jag skrev. Min poäng är att båda har ansvar för att sexlivet fungerar. Om det sker via ett schema eller åtgärder mot ett dåligt äktenskap låter jag vara osagt. 

Och vad gäller förförelse så var det någon här vars fru absolut inte ville bli berörd som om han ville ha sex. Hur ska han kunna förföra frun om hon absolut inte vill bli förförd?

Du envisas med att se schemaläggning som något som den ena parten tvingas till. Jag menar att det kan vara ett sätt att lösa en knut, att båda kommer överens om att testa att boka tid för kärlek. 

Nej, jag tror inte att förförelse handlar om tafsande. Det var någon här i tråden som skrev att hans fru inte ville att han skulle röra henne på ett sätt som kunde uppfattas som sexuellt. Och jag ifrågasatte hur man ska kunna röra och förföra utan att det ska kunna uppfattas som sexuellt. Själv förför jag gärna med en god middag till henne. Ibland kramar jag henne och kysser henne i nacken utan att vara ute efter sex.

Berätta för mig, hur tar man initiativ till närhet utan att det ska kunna uppfattas som att man vill ha sex?