Så trött, less... behöver skriva av mig

Jag är i typ samma sits. 13-åring som inte mår bra av skolan. Ganska lätt att lära sig, gott om vänner, men skolmiljön funkar inte. Har massa ångest för allt möjligt till stor del på grund av den enorma stress som skolan innebär. De gör flera anpassningar och ställer verkligen upp, men det räcker inte hela vägen. 

Ibland känns det som att hen bara ger upp och inte ens försöker och det gör mig så frustrerad och arg. Och sen blir jag arg på mig själv för jag vet ju egentligen att hen kämpar så hårt de dagar hen går till skolan, så det är inte konstigt om hen bryter ihop ibland. Hen vill gå i skolan som kompisarna, men klarar det inte.

Här är målet också gymnasiet. 2,5 år kvar. 

Angående hur mycket man bör anpassa och hjälpa. Vi stöttar och hjälper massor och det har gjort att vårt barn inte längre är helt hemmasittare utan är socialt aktiv igen och faktiskt går i skolan, på deltid. Det var när vi INTE stöttade och anpassade utan försöte få barnet att vara normal som det blev total katastrof.

Målet är alltid att lära barnet att klara saker på egen hand, men innan man når dit har hjälpen varit oumbärlig. Vi har tex suttit med på aktiviteter när det har behövts, skjutsar till skolan trots att hen i teorin skulle kunna cykla själv mm. Hade vi inte gjort sånt hade hen fortfarande legat på sin säng om dagarna. Vad man inte ska göra är att sluta stötta återgången till normalt liv. Mam får inte fastna i tron att nu är det som det är. Man måste hela tiden pusha framåt. Små, små steg framåt. Men att vi tex tar fram kläder på morgonen och skjutsar till skolan är en förutsättning för att vårt barn alls ska kunna ta sig dit. Gör vi inte sånt blir hen kvar hemma igen. 

Läste dina inlägg igen och såg att pappan jobbar och du tar hand om barnen. 

En förutsättning för att vi ska orka är att vi delar lika på ansvaret för barnen. Vi jobbar ungefär 40% vardera. Utan våra jobb hade vi aldrig orkat. Man måste få paus. Vi har också varsin kvällsaktivitet så att vi garanterat kommer hemifrån och umgås med andra vuxna regelbundet. 

Sover du om nätterna? 

Fast du har ju behoven kvar. Att du mår dåligt beror på att de inte blir tillgodosedda. Du skriver att du vill ha tillbaka ditt liv, som inte kretsar kring barnets mående. Där har du ett enormt behov. 

Hur kommer det sig att det är du som sköter alltihop och din man bara drar till jobbet om dagarna? Vill inte han gå med till BUP, på skolmöten mm? Vi delar lika på allt sånt där. 

Vad vill du egentligen få sagt med detta? Sammanfatta gärna i en eller två meningar.