Så trött, less... behöver skriva av mig

Jag är i typ samma sits. 13-åring som inte mår bra av skolan. Ganska lätt att lära sig, gott om vänner, men skolmiljön funkar inte. Har massa ångest för allt möjligt till stor del på grund av den enorma stress som skolan innebär. De gör flera anpassningar och ställer verkligen upp, men det räcker inte hela vägen. 

Ibland känns det som att hen bara ger upp och inte ens försöker och det gör mig så frustrerad och arg. Och sen blir jag arg på mig själv för jag vet ju egentligen att hen kämpar så hårt de dagar hen går till skolan, så det är inte konstigt om hen bryter ihop ibland. Hen vill gå i skolan som kompisarna, men klarar det inte.

Här är målet också gymnasiet. 2,5 år kvar. 

Angående hur mycket man bör anpassa och hjälpa. Vi stöttar och hjälper massor och det har gjort att vårt barn inte längre är helt hemmasittare utan är socialt aktiv igen och faktiskt går i skolan, på deltid. Det var när vi INTE stöttade och anpassade utan försöte få barnet att vara normal som det blev total katastrof.

Målet är alltid att lära barnet att klara saker på egen hand, men innan man når dit har hjälpen varit oumbärlig. Vi har tex suttit med på aktiviteter när det har behövts, skjutsar till skolan trots att hen i teorin skulle kunna cykla själv mm. Hade vi inte gjort sånt hade hen fortfarande legat på sin säng om dagarna. Vad man inte ska göra är att sluta stötta återgången till normalt liv. Mam får inte fastna i tron att nu är det som det är. Man måste hela tiden pusha framåt. Små, små steg framåt. Men att vi tex tar fram kläder på morgonen och skjutsar till skolan är en förutsättning för att vårt barn alls ska kunna ta sig dit. Gör vi inte sånt blir hen kvar hemma igen. 

Jag börjar komma ut på andra sidan nu. Sonen är 22 och pluggar på universitetet. Ska ärligt säga att jag inte trodde jag skulle klara av det. Han mådde dåligt från att han var 13. Han mår fortfarande inte bra men klarar sig själv, bor på annan ort och jag är inte längre orolig över att han ska skada sig själv eller så. 

vägen hit har varit mycket lång. 

men man får ta en dag i taget så kommer man till slut ut på andra sidan. 

Stora kramar till alla er som är mitt i.

Men herregud, sluta anpassa dig!! Sätt gränser, visa att du blir arg/ledsen osv, säg som det är. Du har också ditt liv och vill fokusera på annat för att må bra. Allt kretsar inte kring din tonåring. Sluta jamsa med henne, ingen mår bättre av det. Diagnoser eller ej.

Läste dina inlägg igen och såg att pappan jobbar och du tar hand om barnen. 

En förutsättning för att vi ska orka är att vi delar lika på ansvaret för barnen. Vi jobbar ungefär 40% vardera. Utan våra jobb hade vi aldrig orkat. Man måste få paus. Vi har också varsin kvällsaktivitet så att vi garanterat kommer hemifrån och umgås med andra vuxna regelbundet. 

Sover du om nätterna? 

Jag fattar ingenting alls av hur dagens unga växer upp.

Jag är uppväxt med en pappa som drog när jag var 5 år och som man bara träffade 10 dagar på sommaren samt någon helg. Och en mamma med ständig magkatarr som var upptagen med att ta hand om en manlig jättebebis som inte jobbade, var för stolt för att söka bidrag och för feg för att söka psykologhjälp.

Jag insåg väldigt tidigt (kanske 8 år gammal) att jag måste rädda mig själv för det är f-n ingen annan som kommer att göra det och jag dör hellre än lever min mammas liv.

Så skyhöga betyg, ca 600 högskolepoäng (men också mobbing, en avhoppad forskarutbildning, en abort och lite annan förtvivlan) och höginkomsttagare med roligt jobb, blev det av det.

Om man ger upp så har de korkade elaka jävlarna vunnit.
Man måste bli arg, och man måste lägga den arga energin på att lyckas.

Jag har tänt ljus i ögonen på några till på vägen och tvingat dem att stå ansikte mot ansikte med sin rädsla och komma vidare. Till examen, till jobb, till en partner.

De flesta människor har olika små viljor, mer eller mindre underbyggda små strömmar, som poppar upp i lediga stunder men fastnar och stupar på fåniga små saker. Minsta motståndets lag. Jag säger att man måste hitta sin Vilja. En Vilja agerar man på. Är beredd att satsa år och sömnbrist och fysiskt obehag och kanske försämra relationer en tid för att komma till målet.

Mitt jobb som förälder är att hitta mitt barns Vilja, beskriva vägen till målet och identifiera vad som kan hjälpa barnet att nå dit. Men större delen av vägen måste barnet gå själv, eller i alla fall själv ta kontakterna för att få rätt verktyg och hjälp.

För stoltheten i att göra det arbetet själv stärker kraften som krävs för att fortsätta.

Du är utmattad och delvis sjukskriven för det.
Dottern mår extremt dåligt med massiva svårigheter.
Din man kan inte ta hand om dottern för han förstår sig inte på hennes svårigheter = tycker du daltar. 
DU tänkte behålla och skaffa ett nytt barn?

Ibland undrar man verkligen hur kvinnor tänker. 
1. Är man sjukskriven skaffar man inga nya barn, man ser till att bli frisk och att man kan jobba. Barn kostar pengar.
2. Er dotter behöver er. Fullständigt ego att skaffa flera barn i en sån situation.
3. Din man vill INTE ha flera barn. Om ni skyddat er och ändå blev gravida så är det fullständigt ego att behålla. 
4. Jämställt föräldraskap borde vara ert främsta mål..barn behöver båda sina föräldrar. Att bo tillsammans med en vuxen som inte förstår en är förödande för ett barn. Ni borde boka in din man på föräldrakurs. 

Är inte i samma situation men snälla, använd skydd på rätt sätt så ni inte blir gravida. Var förståndiga. Ni bör fokusera på det ni har nu och då är det inte ett till barn ni behöver. Tror inte det barnet kommer få en glad och bra mamma.