Planerad gravididet - abort?

(Trigger varning för er som är ofrivilligt barnlösa)

Jag (kvinna) är 40 år gammal och har inga barn. Beslutade mig för massa år sedan att jag skulle leva barnfri vilket är ett beslut jag alltid har känt mig trygg och nöjd med. Varit lycklig i mitt liv överlag, känt mycket meningsfullhet och hopp om framtiden. Aldrig känt en barnlängtan. 

Men så i fjol skedde ett par betydande livsförändringar, mitt hopp om framtiden vacklade och jag började tvivla på beslutet om att leva barnfri. Men det var ingen barnlängtan utan mer ett "rationellt" tvivel där jag frågade mig mycket om jag verkligen ville leva ensam. I den vevan förälskade jag mig i en kollega, som verkligen ville bilda familj och han gav mig ett nytt hopp om framtiden. Jag sa att yes vi testar - jag har aldrig tidigare varit gravid och med min ålder så visste jag inte om det skulle bli. Utifrån min ålder kände jag också att vi inte har tid att "lära känna" varandra som par utan att vi kör. Generellt i livet har jag känt mig trygg med mina beslut och att saker och ting blir till det bästa. 

Och jag blev gravid. Är nu i vecka 14. Första tiden kändes det bra - inga lyckorus på nåt sätt, men jag kände mig fortsatt trygg. Men det vände och nu hela januari har det bara känts skit. Nu känner jag att jag verkligen inte vill ha barn, och att jag verkligen inte vill leva med den här mannen som är min sambo sedan december. Vi är kompatibla på flera sätt, men not-so-much på flera andra (betydande) sätt. Jag känner istället att jodå, jag vill hellre leva ett liv i ensamhet än med barn. När jag ser föräldrar med deras barn känner jag bara ett avståndstagande och att "Nej jag vill verkligen inte ha det livet". 

Gjorde nyligen ultraljud, allt såg bra ut men jag kände ingenting. Bara att jag inte vill ha barnet. 

Jag känner inte att jag kan prata med min sambo om frågan. När jag tidigare lyft oro om t.ex. missfall utifrån min ålder, har han blivit frustrerad och är av livsåskådningen att man måste "tänka positivt" och att min oro för missfall ökar risken för missfall. Han har bemött mig liknande när jag lyft annan oro som jag känner, så min oro i olika frågor vill han bara sopa under mattan... Och för honom betyder barnet "allt" så utifrån dessa två aspekter har jag svårt att se hur han skulle vara något konstruktivt stöd för mig i mina tvivel. 

Jag funderar seriöst på abort. Och när jag vrider och vänder på det så landar jag i att jag känner mig så trygg med ett (eventuellt) abortbeslut, för att leva barnfri är ändå det jag varit inställd på så många år. Att mina tvivel på framtiden som jag hade i fjol var tillfälliga utifrån vad som hände där och då... Men nu tvivlar jag inte längre på att jag vill leva barnfri. 

Det som talar emot en abort för mig är att jag ju fattade ett beslut om att bli gravid. Att det är en planerad graviditet och att jag bestämde med en annan människa att vi ska bilda familj. Och han är så otroligt fin på så många sätt och det smärtar mig så att jag skulle göra honom så illa vid en eventuell abort. 

Någon som har varit i liknande kval och tvivel som jag? Vad hjälpte er att landa i ett beslut och hur blev det sen?