Planerad gravididet - abort?

Var det vad jag skrev om...?

Känner igen mig så mycket i tänket men om jag ändå var gravid och dessutom hade planerat det med en annan människa så hade jag behållit.

Jag känner instinktivt att du borde gå igenom graviditeten då den är planerad och att det finns en man som kommer att älska detta barn av hela sitt hjärta.
Inte läst hela tråden men fastnade för den där det gavs råd om att om du inte skulle klara av att fostra, vara en del av barnets uppväxt ( som det kanske känns som i nuläget) så finns ju pappan!

Jag har tex ett planerat barn men pappan valde att lämna innan barnet blev fött, idag är barnet i övre tonåren och hen har i tidig ålder ( när hen frågade) fått svar att vissa människor inte är redo att bli föräldrar, inte vet hur man är en förälder och därför gör sådana här svåra val.
Hen tog det mycket bra och jag har kärlek som räcker, täcker och blir över.

Jag har också en väninna som vårdnaden om sitt barn till pappan när barnet var ca 1 år, något som var väldigt ovanligt på 2000-talet.
Hon blev umgänges förälder.
Det har gått bra för alla inblandade och barnet har ej tagit skada av deras upplägg.
För vad säger att en pappa inte kan vara lika bra som ensamstående som en mamma??!!

Jag tycker att du ska tänka ett par varv till innan du hör något drastiskt som du kan komma att ångra.
Det finns en pappa med i bilden som är lika kompatibel som en mamma kan vara. 

Förhoppningsvis ändras dina känslor du när på idag.

Nu är du så sent gång med en bebis i magen!Det blir bra!

De är väl en jäkla tur det! Snajdigt när barnet får veta att morsan ändrade sig och inte ville ha det. Må pappan träffa ny kvinna som blir en kanonbra bonusmamma. 

Hej TS

Jag är väl inte i liknande situation egentligen, men finns en del likheter. Jag har precis som du kommit upp i en ålder där klockan inte kommer ticka så länge till så att säga. Jag har precis som du, länge känt att barn och ett liv med barn INTE är för mig.

Jag har blivit gravid totalt 2 gånger (i 30års åldern) och gjort abort samtliga gånger. Båda gånger har jag varit i en bra relation och har båda gångerna verkligen tänkt och känt efter mycket kring om jag verkligen inte vill ha barn. Men nej. Jag vill inte det. Och jag hatade att vara gravid. Min partner var dock inte pigg på att skaffa barn heller, så jag kände ingen press där. 

För mig var båda aborterna lätta beslut att fatta. Så det är (som någon påstod i en kommentar) inte alls "alltid" ett svårt beslut även för den som bestämt sig. Jag ångrar absolut ingenting med aborterna.

Att få barn är ett oåterkalleligt beslut. Det är inte en abort då man kan få fler barn/adoptera om man ångrar sig och trots allt vill ha barn.

Mitt tips till dig är att skriva ner hur du vill att ditt liv ska se ut och vara. Och se om barn kommer in naturligt i den ekvationen. Försök skapa en vision som är helt och hållet din egen - utan inflytande från andra. Hur ser visionen för ditt liv ut? 

Något som exempelvis är viktigt för mig i mitt liv och det jag behöver för att jag ska må bra är lugn och ro, egentid, flexibilitet, relationen med min partner och kunna ägna all min tid och energi på honom, att slippa påtvingade rutiner, frihet, tystnad, jämställdhet med min partner, mina hobbies och möjlighet att kunna göra vad jag vill och när jag vill. Barn ingår av naturliga skäl inte i den ekvationen. 

Vad är viktigt för dig? Vad värdesätter du? 

Och nej, det är inte för sent för abort. Du har fram till vecka 18 på dig utan att bli ifrågasatt. Du blir dessutom erbjuden psykolog när du gör abort. Men vänta inte till vecka 18. Det tar typ en vecka att få tid för aborten, vilket du måste ha med kalkylen. 

Jag gjorde en abort i v 9 i april, också en planerad gravidite?. mådde sjukt dåligt av olika anledningar som till slut ledde till att jag valde att göra abort. kände mig 1000% säker på mitt beslut men kan ärligt säga att det finns ingenting jag ångrar så mycket som det. 
mår än idag jävligt dåligt och vill inget hellre än att bli gravid igen, dock inget som min kille vill och nu sitter jag med en orimlig barnlängtan som förgör mig.

Ja, alltså hormonerna som gravid är inte att leka med. Jag ville verkligen bli gravid, planerat var det och vi var lika ledsna när mensen kom. Så blev jag gravid och vad kände jag? Oro, rädsla, tvivel. Satt och ifrågasatte livet. Fick då missfall. Jorden rämnade, när det försvann igen så kom precis all längtan tillbaka.

Nu blev vi gravida igen och har idag två barn - men det fick mig att inse lite just hur mycket känslor det ligger i och runt detta med en graviditet.

Nu behöver det inte vara samma för dig Ts - jag hade en barnlängtan sen många år - men att känslor kan hamna i omlopp när man blir gravid tror jag många som varit gravida kan lova dig.

Detta är otroligt sorgligt att läsa. Jag skulle vilja uppmuntra dig att tänka om. Abort i v 14 är väldigt, väldigt sent. Det är ditt barn, dessutom fullt friskt vad det verkar och ett litet oskyldigt liv som du dessutom har skapat helt medvetet. Om du verkligen inte känner någonting för barnet så finns det garanterat andra som har den förmågan och som kan älska barnet om inte du kan. Pappan till exempel. Jag förstår att det finns olika situationer och hänsyn att ta och att abortfrågor ofta inte är enkla, men jag tycker ändå inte man ska använda aborträtten så här oerhört lättvindigt som du tänker dig. Ditt barn ska faktiskt inte behöva dö för att du som vuxen människa inte vill ta ansvar för dina egna aktiva val, det är inte rimligt. Du är vuxen och gjorde ett medvetet val, och har låtit barnet växa och utvecklas så här långt. Tänk på någon annan än dig själv nu.

Stort tack för att du delar med dig och för dina konstruktiva reflektioner och tips. Och det är väl det som är mitt stora bekymmer i det hela - fram till i fjol hade jag rätt tydliga mål och visioner med mitt liv, där barn inte ingick vilket jag var väldigt nöjd med. Men sedan hände livet som det ju gör. Mina framtidsplaner som de hade sett ut dittills gick i stöpet och jag hamnade i ett läge där jag inte gav mig tid till reflektion eller läkning, utan genom min nya förälskelse fick nya möjliga visioner presenterade för mig som där och då kändes som ett bra alternativ. Men nej de var inte mina egna visioner, men jag beslutade mig ändå för att "vi kör". 

Nu sen några dagar tillbaka försöker jag göra ett strukturerat och självständigt visions- och målarbete, är inte klar än... 

Och egentligen ser jag nog abort som "oåterkalleligt" främst utifrån min ålder. Vill jag bli mamma så är det nu. Men det oåterkalleliga i sig är jag inte rädd för, det finns alltid (och har alltid funnits) många andra barn i mitt liv som jag på olika sätt är och kan fortsätta vara en viktig vuxen för. 

Tack igen.