Loket levde i ensamhet

Man kan känna sig ensam även om man har både partner, barn och många vänner. Och vad Lasse vet eller inte kan vi inte veta, de kanske hade haft öppenhjärtiga samtal eller så var det något han bara såg ändå utifrån saker som Loket hade sagt, eller så gissade han bara.

Det vet vi inte. Men om Lasse ansåg att Det var för jäkligt att Loket gick bort i ensamhet så kan man tycka att Lasse som var hans vän borde funnits där. Men tydligen så var inte det tillräckligt enligt Lasse. En kärleksrelation och barn verkade vara det enda giltiga (för Lasse, kanske Loket) för att upphäva ensamhet.

Jag tycker som sagt att det går inflation i ordet ensamhet. Det har på något sätt förvandlats till att bli synonymt med fru och barn. Vänskapsrelationer verkar inte räknas in. Tecum tyckte t o m att vänskapsrelationer skulle förvärra en ensamhet. Så absurt.

Jag är kvinna på 42 år. Jag har haft relationer innan. Men jag lever nu i självvald ensamhet. Jag har inget behov av varken nära vänner eller en partner.   Det är ingenting jag vill ha. Jag har haft trauma och svåra saker i mitt liv. Tro mig, efter man sett det värsta med folk. Är man inte lika sugen längre på människor. Vissa saker går inte att få osett. Dessutom har jag nog blivit så van att klara mig själv och ta mig igenom saker själv. Att behovet upphört.

Dessutom är mitt intryck att dom flesta uppehållet vänner bara för att det ska se bra ut utifrån. Och att det handlar om en status grej och att man inte vill verka ensam. För mig finns det inget syfte i att ha relationer bara för att. Många är dessutom väldigt falska. Det är mycket yta.

Sen är det väl vanligt att folk med familj ofta får för sig att alla andra som inte gör och lever som dom är konstiga, knepiga och saknar det dom själva har. Livet är alldeles för kort för att bry sig om dessa. 

Son frivilligt barnfri kvinna, kan jag säga att jag inte heller umgås med kvinnor eller folk med barn. Vi har absolut ingenting gemensamt. Och dom vill oftast bara prata barn och om sina barn. Vi frivilligt barnfria umgås helst med varandra. Kan lova dig att folk med barn säger exakt samma sak. Man umgås helst med likasinnade.

Dessutom finns det på tok för mycket människor som lever eller är fast i dåliga relationer. Jag är inte ensam. Men jag hade hellre valt ensamheten än att leva olyckligt. 

Antar att du är kvinna då du fått för dig att släkt och vänner kan ersätta en kärleksrelation. Det är absurt om något. Nu bortser vi från Loket, vi vet inget om honom. men för den som längtar efter en egen familj, kärlek och intimitet, kan inte vänner ersätta det. Det kan naturligtvis vara trevligt att umgås och göra saker ihop, men det är ändå något som fattas.
"Självvalt", #23, är inne på samma linje men med en annan utgångspunkt. Hon väljer bort både familj, vänner och barn och mår bra av det.

Nog måste du veta att vissa kvinnor som inte blir gravida upplever det som jobbigt att umgås med gravida och barnfamiljer? Det har varit många trådar om det här.

När jag var singel tyckte jag att det var jobbigt att se vänner som hade en partner, min saknad blev värre då och jag mådde inte bättre av att umgås än av att vara ensam.

Så kan det vara. Men vill man träffa någon så är inte isolering en lösning. Tvärtom, att leva ensam och bara fokusera på att hitta en kärlekspartner är nära nog dödsdömt. 
Ska man då leva ensam resten av livet om man inte hittar någon?

De flesta klarar av att längta efter en kärleksrelation och ändå ha kontakt med andra som redan har en, såsom familj och vänner. De har ingen offerkofta på sig. Och jag tror faktiskt de mår bättre än de som lever isolerat. 

Men de som inte hittar någon de har ofta problem med sociala kontakter överlag. 

Vad jag läste hade han väl uttryckt på äldre dar att han lite kunde ångra beslutet att inte ha skaffat barn? Det kan ju smyga sig in i hur man upplever livet med om såna funderingar tar sig in.

Alldeles riktigt, om man vill hitta någon är isolering inget alternativ. Man måste bortse från att man är avundsjuk på de som har någon att älska och söka sig ut bland andra. Så gjorde jag och till slut lyckades det.
Vem som mår bäst beror nog på personen.

Men jag stör mig på folk som påstår att vänner är en lösning på ensamhet och kärlekslängtan, så enkelt är det INTE.

  Håller med, jag orkar helt inte enkelt längre. Jag är 45 och tycker mest att människor är påfrestande och att mycket är väldigt påklistrat i dagens samhälle.

Jag kan ana vad du råkat ut för. Tycker att det är jävligt tråkigt men att du verkar vara väldigt stark som person.
Synd att du inte kunde få träffa en man som är varm och omhändertagande. Du förtjänar kärlek precis lika mycket som andra. Och jag tror att det även kan handla om rädsla ifrån din sida. Akta dig dock, rätt var det är så kanske den där mannen dyker upp som är allt det där. Och inte ger upp så lätt. Om det mot förmodan gör det. Lova att du ger honom en chans. Många är rädda för att släppa in och ta emot kärlek. 

Självvalda ser det ju inte som ensamhet heller. Värre om det är ofrivilligt. Och det kanske det var för Loket. Han kanske ville ha barn men det blev inte av.

 Ofrivilligt borde bryta det ja. En del av oss söker inte och vi kan ju inte vara avundsjuka på något vi inte är intresserade av.  Nu antar jag att det handlar om ofrivilligt ensamma och då är det ju en annan sak

Inte jag heller umgås med folk jag inte har något gemensamt med. Det tror jag inte att du heller gör. 
För mig är livet fyllt av annat. Hela livet går ju inte ut på en enda sak. Förhoppningsvis har man fler saker i sitt liv. Än att jaga kärlek och relationer.

Klart det inte är hela lösningen, men man mår generellt bättre och det är lättare att hitta någon om man mår bättre. Och hittar man inte någon så är man inte ensam.