Får aldrig någon backup från maken

Jag får aldrig någon backup från min man gällande våra barn. Jag är bara den onda mamman hela tiden med läxor å skärmtid å mat osv osv. Han säger aldrig till dem att stänga av skärmar eller göra läxor eller något. Det är bara mitt jobb hela tiden å jag får ta alla utbrott å skrik å bråk om detta. Så fruktansvärt trött på det så snart brakar jag in i väggen. 
Trodde det skulle va kul att va mamma men fy fan vad jag tycker det är skit. Hade helst sluppit som det är nu. 
Idag brast det för mig å jag blev så arg å ledsen här hemma. Bråk med dottern om läxa å hon bara slängde saker på mig. 

Har försökt prata med mannen om det massor av gånger men intresset är lika med noll. 

Mina barn kommer ju bara komma ihåg mig som skit. 

Försök sluta tjata och vara arg. Ta ett seriöst samtal med barnet, berätta hur jobbigt det är för dig att hon inte gör som du säger, att du inte står ut med att hon kastar saker på dig. Berätta att du inte bara är mamma, du är en människa också. Vädja till hennes samvete.

Försök komma överens med din man om att fördela plikter och uppgifter hemma. Dag för dag, timme för timme, uppgift för uppgift. Skriv upp det.

Tjata sen inte på honom, utan låt honom misslyckas och ta upp det i ett nytt "generalsamtal", att han inte har uppfyllt ert avtal. 

Det är ganska enkelt att rent generellt svara på trådstarten.

Det var du som ville ha barn.
Det var inte han som ville ha barn.

Du, liksom generellt de allra flesta kvinnor, hade en mycket stark barnlängtan.
Han, liksom generellt de allra flesta män, har inte alls någon så väldigt stark barnlängtan.

Skillnaden mellan manligt och kvinnligt är i detta fallet fundamental, vilket i detta fallet är fullkomligt naturligt och styrt av evolutionen och i syfte att säkra människosläktets överlevnad.
Att den fundamentala skillnaden naturligt finns är självklar är uppenbar när man beaktar att kvinnor och män är av motsatta kön.
Alla direkta motsatser utgör alltid och fullkomligt naturligt stora och fundamentala skillnader.

Han, medvetet eller omedvetet, gick med på att skaffa barn för att tillfredsställa din önskan eftersom han upplevde din önskan så stark så den i hans ögon (medvetet eller omedvetet) uppfattades som ett ultimatum för att du skulle fortsätta älska honom.

Din starkaste önskan och längtan var att skaffa barn.
Hans starkaste önskan och längtan var att få bli älskad av dig.
Därför bedömde han att det bästa valet för honom och för er var att tillfredsställa din önskan att skaffa barn. Han kanske tom lyckades övertyga sig själv, i sin längtan efter din kärlek, att han ville skaffa barn.
Sedan visade det sig att du ändå inte älskade honom på så sätt som han önskade eftersom din kärlek i stället ändrades till att fokusera på barnen, och han upplevde att din kärlek till honom minskade, eller lika som i många liknande fall att din kärlek till honom upphörde och ersattes av att din kärlek enbart riktades till barnen.

Din kärlek till honom minskade eller upphörde trots att han hade gått med på att tillfredsställa ditt starkaste önskemål.
Hans upplevelse är att du inte alls på motsvarande sätt har respekterat hans starkaste önskemål, att få bli älskad av dig.

Pga av ovan beskrivna, som förmodligen är sant, eller ganska sant, eller att det åtminstone ligger något i det, så saknar han lust och motivation att tillfredsställa dina nya önskemål, att han ska ta ansvar för barnen, de barnen som egentligen var din egen önskan, de barnen som han upplever vara orsaken till att du har gjort ditt val att låta din kärlek till honom minska eller upphöra.
Då ställt i relation till att hans starkaste önskan var att bara att få vara älskad av dig.

Allt detta rent generellt beskrivet då...