Får aldrig någon backup från maken

Då separerar man. Ditt liv och din relation till dina barn kommer bli SÅ mycket bättre.

Nu är jag, sedan snart ett år, separerad från mina barns pappa och vi börjar så smått hitta en fungerande tillvaro, men det har varit en krokig väg då jag aldrig fick ta en fight från start till mål med barnen. Om det inte blev resultat tillräckligt fort så kom han alltid och la sig i. Detta har gett att barnen, sedan vi separerade och de bor hos mig nästan på heltid, inte har lyssnat alls om jag inte blivit ordentligt arg. 

I ditt fall så har dina barns pappa överlåtit allt ansvar på dig och du måste se till att en del av det går tillbaka till honom. Eftersom du försökt prata med honom själv om detta och han inte lyssnar så behöver ni hjälp utifrån. Kontakta familjeenheten hos kommunen, de kan hjälpa er antingen med familjebehandling eller parterapi. Alternativt så är det att separera, för det där kommer att döda kärleken till honom, och ha barnen 50/50. Då får han ta konflikterna iaf varannan vecka. 

Det är inte så att dottern borde utredas och få stöd med skolarbetet?

För jag har aldrig, och då menar jag ALDRIG kastat någonting på min mamma överhuvudtaget i ilska. Inte ens en kudde.

Har ni (i lugnt läge) talat om varför man gör läxor och varför man behöver betyg?
Att de är en inträdesbiljett till det man vill göra i livet men inte säger något om hur man är som person? Att de har ett värde men att de inte värderar dig?

Jag presenterade det som åkbiljetter till karuseller på Liseberg (eller något nöjesfält barnet vet ). Har man bra betyg kan man välja på fler karuseller. Har man dåliga betyg får man bara åka vissa karuseller, och de som inte så många vill åka. Sen får man försöka förstå om barnet inte vill för att det har ångest och allt känns svårt eller bara för att annat är roligare. Är det svårt måste man klart försöka stötta.

Begränsning av skärmtid och sociala media är nödvändigt för de flesta barn, de kan inte reglera det själva eftersom det är riggat för att ta deras uppmärksamhet från verkligheten.

Din man är en stor stjärtmes som inte vågar ta fajten med sina barn för att rädda deras skolgång. Han kan skärpa sig eller bli vv-pappa tycker jag, för då sabbar han bara deras liv hälften av tiden.

Ta en paus. Sluta skrika och bråka om detta i en vecka. Sedan kan ni diskutera vad som kan vara rimligt. Jag gissar ni sitter i varsin ytterkant och tjurar - han orkar inte med ditt maniska bråk om minsta lilla sak, och du kan inte ge med dig att barnen får se klart ett program som slutar tio minuter efter deras sk skärmtid är slut.

Om ni inte kan kommunicera och komma fram till vilka regler era barn ska ha och att ni båda är ansvariga att se till att dom följs så får ni ta hjälp av någon utomstående som hjälper er att diskutera fram vad ni tycker är rimligt.

De kommer nog med tiden att inse vem som var den riktiga föräldern. Alltså du. Du var den som brydde dig, tog striderna, tog hand om dem så att de fick mat, sömn, omvårdnad, relation, skötte skolan.

Och de kommer att komma ihåg att pappan var mentalt och känslomässigt frånvarande, inte brydde sig varken eller om dem. 

Det är jobbigt nu, men du kommer att vinna i längden. och pappan kommer troligen inte att ha nån vidare relation med sina barn varken under uppväxten eller senare i livet. 

Synd bara att din man är en sån usel pappa, för det kommer ni ju aldrig ifrån. Även om ni skulle separera så skulle han ju vara samma sämsta pappa och troligen fortsätta sin inställning att barnen inte är hans ansvar eller intresse. 

Ni har olika inställning och olika regler. Du kan inte tvinga honom att tänka som dig. Om du inte orkar - separera! Då har du fortfarande samma tjafs, fortfarande noll stöd från honom plus bonusen att barnen kommer att bråka om att ni har olika regler, men du slipper åtminstone irritera dig på att din partner inte stöttar dig.

Försök sluta tjata och vara arg. Ta ett seriöst samtal med barnet, berätta hur jobbigt det är för dig att hon inte gör som du säger, att du inte står ut med att hon kastar saker på dig. Berätta att du inte bara är mamma, du är en människa också. Vädja till hennes samvete.

Försök komma överens med din man om att fördela plikter och uppgifter hemma. Dag för dag, timme för timme, uppgift för uppgift. Skriv upp det.

Tjata sen inte på honom, utan låt honom misslyckas och ta upp det i ett nytt "generalsamtal", att han inte har uppfyllt ert avtal. 

Var din mans mamma och strukturera upp hans vuxenliv och föräldraskap så att han klarar av att ta normalt vuxenansvar. 

Ta sedan ett seriöst samtal med barnen så att de agerar mer vuxet och inte besvärar föräldrarna mer än nödvändigt. Mammas energi räcker endast till att styra upp lilla pappa, så barnen får allt ta och växa upp och uppföra sig. 

Tjat är förödande. Att ge ett barn en order som inte åtlyds, att då upprepa samma order gång på gång, sucka och tycka synd om sig själv - av det lär sig barnet att det inte är nödvändigt att göra som mamma eller pappa säger.

En tillsägelse måste genomdrivas, inte med våld, men absolut konsekvent. Då förstår barnet att om mamma eller pappa säger så där, då blir det så där.

Ett sätt är att beskriva konsekvensen, lugnt och vänligt. "Du kan ju vänta med att läsa läxan, men då behöver vi väcka dig en timme tidigare i morgon så att du hinner."

Och så gör man det.