Får aldrig någon backup från maken

Det är ganska enkelt att rent generellt svara på trådstarten.

Det var du som ville ha barn.
Det var inte han som ville ha barn.

Du, liksom generellt de allra flesta kvinnor, hade en mycket stark barnlängtan.
Han, liksom generellt de allra flesta män, har inte alls någon så väldigt stark barnlängtan.

Skillnaden mellan manligt och kvinnligt är i detta fallet fundamental, vilket i detta fallet är fullkomligt naturligt och styrt av evolutionen och i syfte att säkra människosläktets överlevnad.
Att den fundamentala skillnaden naturligt finns är självklar är uppenbar när man beaktar att kvinnor och män är av motsatta kön.
Alla direkta motsatser utgör alltid och fullkomligt naturligt stora och fundamentala skillnader.

Han, medvetet eller omedvetet, gick med på att skaffa barn för att tillfredsställa din önskan eftersom han upplevde din önskan så stark så den i hans ögon (medvetet eller omedvetet) uppfattades som ett ultimatum för att du skulle fortsätta älska honom.

Din starkaste önskan och längtan var att skaffa barn.
Hans starkaste önskan och längtan var att få bli älskad av dig.
Därför bedömde han att det bästa valet för honom och för er var att tillfredsställa din önskan att skaffa barn. Han kanske tom lyckades övertyga sig själv, i sin längtan efter din kärlek, att han ville skaffa barn.
Sedan visade det sig att du ändå inte älskade honom på så sätt som han önskade eftersom din kärlek i stället ändrades till att fokusera på barnen, och han upplevde att din kärlek till honom minskade, eller lika som i många liknande fall att din kärlek till honom upphörde och ersattes av att din kärlek enbart riktades till barnen.

Din kärlek till honom minskade eller upphörde trots att han hade gått med på att tillfredsställa ditt starkaste önskemål.
Hans upplevelse är att du inte alls på motsvarande sätt har respekterat hans starkaste önskemål, att få bli älskad av dig.

Pga av ovan beskrivna, som förmodligen är sant, eller ganska sant, eller att det åtminstone ligger något i det, så saknar han lust och motivation att tillfredsställa dina nya önskemål, att han ska ta ansvar för barnen, de barnen som egentligen var din egen önskan, de barnen som han upplever vara orsaken till att du har gjort ditt val att låta din kärlek till honom minska eller upphöra.
Då ställt i relation till att hans starkaste önskan var att bara att få vara älskad av dig.

Allt detta rent generellt beskrivet då...

Eller en vuxen människa vars högsta önskan är att få känna sig älskad?

Jag har inte någonstans kommenterat vad jag tror om hur TS vill känna sig.

Jag har givit ett självklart, lättförståeligt, om än relativt utförligt, ändock fullt rimligt och givet svar på TS frågeställning i trådrubrik och start.

Men om du känner dig obekväm med att få ta del av den självklara förklaringen på trådstarten så kan jag tyvärr inte hjälpa dig med dina känslor. Att för dig hantera dessa måste få bli upp till dig själv. 

Jag tror du håller med om det självklara, att:
Om man inte ger kärlek så får man ingen kärlek.

Män rent generellt ger ofta kärlek genom att tillfredsställa kvinnans högsta önskan, vilket påfallande ofta, förr eller senare, är att skaffa barn.

Män rent generellt har som sin högsta önskan att få känna sig älskade av sin kvinna.

Men rent generellt så är det väldigt vanligt att många kvinnor i samband med att barnet föds upphör att känna och visa kärlek till sin man, upphör att ge kärlek till sin man, på det sätt man gör genom att tillfredsställa sin partners högsta önskan.

I alla dessa fall är det bara den ena parten (mannen) som ger kärlek medan den andra parten (kvinnan) inte längre ger kärlek.

Följden blir väldigt ofta, så som sannolikt i TS fall, att båda parter inte längre känner att de får kärlek. Relationen krisar och den ömsesidiga kärleken upphör i många relationer.

Utfallet är givet och väldigt ofta självklart.

Tråkigt att du gör valet låta dina känslor ge sig uttryck på detta sätt.

Jag vågar lova dig att jag är en glad och lycklig människa, de som känner mig skulle knappast ta dina ord i munnen.
Jag är lycklig, både ger och får kärlek, lever i en mycket varm och kärleksfull relation, med djup och äkta ömsesidig kärlek och respekt för varandra. 
Båda har vi kommit till insikter som gör att vi förstår, känner både lust och tillfredsställelse, i att verkligen sträva efter att ge kärlek bl a genom att uppfylla varandras önskemål.
Vi finner glädje och lust i att ibland försöka utmana varandra med att då och då  överraska med att överträffa partnerns önskemål.

Vi har jäkligt kul i livet, med massor av kärlek och glädje, och vi är med om många roliga och spännande äventyr och upplevelser.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du och många fler tar chansen välja en väg i livet som ger dig åtminstone lite av allt som jag och vi får uppleva.

Att komma till de givna och självklara insikterna som jag beskriver i mitt tidigare inlägg, det underlättar förståelsen för varandra, underlättar att förstå och acceptera den uppenbara skillnaden mellan de två motsatta könen. Det underlättar oerhört att göra både klokare och roligare livsval vilket främjar både glädjen och den ömsesidiga kärleken.

Om din grova förenkling skulle stämma, att mannen har checkat ut, så har jag ju förklarat det självklara, nämligen varför, alltså orsaken, till att mannen har checkat ut.

Kvinnan har ju fått ta emot mannens kärlek, mannen har gett sin kärlek till kvinnan, genom att mannen har valt att uppfylla kvinnans högsta önskan, att skaffa barn.
Kvinnan har dock upphört med att ge kärlek till mannen genom att hon har valt att sluta uppfylla hans högsta önskan.
Det är uppenbart och verkligen inte rocket science!

Om du känslomässigt finner det som är givet och uppenbart vara obekvämt för dig kan jag tyvärr inte göra något åt det.

Jag har tre barn och de är till mycket stor glädje och lycka i livet.

Att du gör ditt val att uttrycka en förhoppning på detta sätt tycker jag bara ger ett sorgligt intryck gällande dig som person.

Om du anser att jag har uttrycket en förhoppning om något sådant, så var vänlig citera och visa var du anser att detta har skett.
Jag kan inte finna att jag skulle ha uttryckt någon sådan förhoppning.

Jag tror att även du håller med om det självklara, att:
Om man inte ger kärlek så får man ingen kärlek.

Jag har överhuvudtaget inte tagit någon som helst ställning mannens beteende,
har absolut inte försvarat hans beteende, om det var det som du kände behov av att lyckas inbilla dig själv?

Jag har endast svarat på trådstarten, förklarat och gjort tydligt vad som är de mest sannolika förklaringarna och orsakerna.

Om de uppenbara förklaringarna och orsakerna känns obekväma för dig kan jag tyvärr inte hjälpa dig med det.

Tack för ett bra och nyanserat inlägg. Jag uppskattar det.

Det hedrar dig att du uttrycker att du kan förstå att kvinnor generellt har större barnlängtan.

Jag är övertygad att män generellt inte alls har som högsta önskan att para sig och befrukta så många kvinnor som möjligt.
Jag för min del ser inte alls någon logik i detta.

Jag är fullkomligt övertygad att generellt, särskilt i vårt moderna samhälle, är mannens högsta önskan i mycket högre utsträckning att få vara älskad av "sin" kvinna. I att vara älskad ingår självfallet också att få ligga. Men i dagens samhälle styrs knappast lusten att ligga av en önskan eller ens lust att para sig med befruktning som övervägande mål, sannolikt finns nog i de allra flesta fall vare sig lust eller önskan att det ska leda till befruktning.

Jag kan inte säkert uttala mig om ifall, och i så fall hur mycket, männens känslor har ändrats under evolutionen och hur mycket de generellt påverkas av traditioner, religion, politisk korrekthet och massor av både liknande och helt andra påverkansfaktorer i dagens s k moderna samhälle.

Vi kan nog i vart fall göra antagandet att männens känslor i mycket hög utsträckning har påverkats i det moderna samhället på så sätt att tvåsamhet, att ligga, att para sig, med en och samma kvinna, har mycket större betydelse, är en väldigt mycket starkare norm, i det moderna samhället mot tidigare i evolutionen.

Utan att seriöst ha undersökt saken, utan att ens på djupet ha reflekterat över detta, så är jag övertygad att man måste skilja på olika saker som lust (även om lusten kan vara mycket stark) respektive högsta önskan.

Jag vet att gruppen män generellt har stor lust att ligga och att detta sannolikt har mer eller mindre koppling till ursprunglig både lust och önskan att para sig.
Att män generellt också i dag prioriterar den lusten och att den lusten generellt också kvarstår efter att barnet har kommit i högre utsträckning hos de flesta män i jämförelse med de flesta kvinnor.

Jag finner din frågeställning intressant bl a för att det får mig undra om många kvinnor generellt bär på den frågan, eller den uppfattningen, att många mäns högsta önskan, deras prioritet, egentligen är att få ligga med så många kvinnor som möjligt,
i stället för det som jag är fullt övertygad om, att gruppen män generellt har som högsta önskan och prioritet att få vara älskad av "sin" kvinna.

Jag vågar lova dig, och alla kvinnor, att i de fall mannen och kvinnan har valt att leva tillsammans i tvåsamhet så är de allra flesta (i princip alla?) männens högsta önskan att få vara älskade av sin kvinna.
Detta också efter att barnet har kommit.

Du menar att jag är skyldig ta avstånd från beteendet från jordens alla män som inte har ett ok beteende?

Jag har givit förklaringen till TS frågeställning i trådstarten och diskuterat endast just det som jag har valt att skrivit om, inget annat.
Skulle det vara förbjudet menar du???

I hela universum finns oändligt mycket som jag inte har tagit någon ställning till, hur menar du att det skulle kunna säga någonting om mig?

Har du själv tagit ställning till beteendet hos jordens alla män?

Du anser att du bestämmer över vad jag och andra ska ta ställning till eller vad vi inte ska ta ställning till?

Jag hoppas du ser det orimliga i din kommentar...

Jag har inte kommenterat eller diskuterat ansvarsfrågan, eller hur?

Jag har givit förklaringen (helt eller delvis..?) till problemen som TS beskriver i trådstarten.
Men jag har inte skrivit något gällande ansvarsfrågan.

Svek eller inte har jag inte tagit någon ställning till.

Jag vet inte om du läste, tog till dig och tänkte igenom, min fullt rimliga och troliga förklaring?
Han, medvetet eller omedvetet, gick med på att skaffa barn för att tillfredsställa din önskan eftersom han upplevde din önskan så stark så den i hans ögon (medvetet eller omedvetet) uppfattades som ett ultimatum för att du skulle fortsätta älska honom.

Ja det kanske kan anses vara ett svek mot henne, särskilt om man väljer se det strikt enbart ur hennes utgångspunkt.
Men du har inte rätt i att han gick med på det mot sin vilja, tvärtom enligt mitt resonemang.
Har du ens reflekterat utifrån hans utgångspunkt?

Om hans upplevelse är den som jag beskriver, eller om det åtminstone ligger något i det jag skriver, så följer hans eventuella svek på hennes svek mot honom. Hans svek är en följd av hennes svek, eller hur? 

Hans högsta önskan i livet var att hon skulle älska honom och självfallet då att de skulle vara tillsammans med varandra.
Hennes högsta önskan var att få barn.

Han upplevde hennes önskan så stark så han upplevde den som ett ultimatum från henne (generellt vanligt i relationen mellan kvinnor och män...), om han vill bli älskad av henne, om han ville fortsätta vara tillsammans med henne, så måste han tillfredsställa hennes högsta önskan, och eftersom han älskar henne vill han också tillfredsställa hennes önskan, att skaffa barn.
Eftersom hans högsta önskan var att få vara älskad av henne så gick han med på att de skaffade barn. Och detta var alltså inte mot hans vilja.

Men efter att barnet kom så upplever han att hon har slutat att älska honom, eller älskar honom mycket mindre än tidigare, eller har slutat älska honom på det sätt som hon gjorde tidigare och på det sätt som var hans högsta önskan (också detta generellt mycket vanligt...).
Han upplever att hon har svikit honom, hon har inte tillfredsställt hans önskan, trots att han har tillfredsställt hennes högsta önskan.

Han upplever att han inte längre är älskad av henne. Detta trots att han har tillfredsställt hennes högsta önskan så har hon valt att svika honom på det sätt att hon inte på motsvarande sätt har tillfredsställt hans högsta önskan, att få vara älskad av henne.

Rätt eller fel, vem som har svikit mest, har jag inte tagit ställning till.
Jag har bara gett en trolig och rimlig förklaring till orsak och verkan.

Och jag har försökt ställa saken i bådas perspektiv och förklara för dig (och andra) hur det högst troligt förhåller sig, att det inte är enbart hon som upplever ett svek, för han känner att han först blev utsatt för ett svek.

När man försöker vara öppen och se saken ur bådas perspektiv så tycker jag det är lätt förstå att båda parter upplever att de känner sig svikna.

Jag hoppas att du håller med om själva grundförutsättningen, att kvinnor och män är av motsatta kön och att motsatsförhållanden ofta, i princip alltid, skapar motsättningar?
Dessa motsättningar kan endast motverkas om de både förstås och accepteras ömsesidigt av båda parter. Om den ena parten inte vill, eller saknar förmåga, förstå den andra partens utgångspunkt och synsätt, om den ena anser sig ha tolkningsföreträde gällande vad som ska anses vara rätt och fel i livet, den ana parten anser sig ha rätt att ensam bestämma vad som är viktigast i livet, ja då slutar det med sådana motsättningar att kärleken och relationen havererar, förr eller senare.

I grundförutsättningen ingår t ex att gruppen män generellt inte har en stark barnlängtan på motsvarande sätt som gruppen kvinnor generellt har, eftersom denna starka barnlängtan hos det kvinnliga könet är genetiskt nedärvd. Biologin skiljer högst väsentligt och fullkomligt naturligt mellan manligt och kvinnligt kön. De stora och tydliga skillnaderna mellan kvinnligt och manligt är i grunden en direkt förutsättning, det krävs motsatta kön, såväl både manliga och kvinnliga egenskaper och biologi behövs, för mänsklighetens överlevnad.
Vilket jag tror att du, liksom de flesta, både förstår och håller med om?

Nej, jag använder inte evolutionen som förklaringsmodell.
Jag förklarar orsak och verkan utifrån min åsikt och jag framhåller att min åsikt bl a har stöd i forskningen, bl a då gällande evolutionen (men detta är ett stöd bland många och mycket annat...).

Jag är övertygad att män generellt inte alls har som högsta önskan att para sig och befrukta så många kvinnor som möjligt.
Jag för min del ser inte alls någon logik i att det skulle kunna vara på det sättet.

Jag finner inte heller något stöd i forskningen för det du skriver om, att män generellt skulle ha som högsta önskan att antalsmässigt ligga med så många som möjligt. Inte vare sig i det moderna samhället eller tidigt i evolutionen.

Du skriver att du finner min åsikt märklig, att jag hävdar att männens högsta önskan generellt inte är att ligga med så många som möjligt.
Medan jag tycker det är både märkligt och anmärkningsvärt att du finner denna min åsikt märklig.

Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att du tror, eller åtminstone har en misstanke om, att män har som högsta önskan att antalsmässigt ligga med så många som möjligt? Eller att du tror att så var fallet åtminstone tidigt i evolutionen?
Varför? Vad är bakgrunden?

Du kan tycka och känna att det utifrån din utgångspunkt borde vara så.

Men jag delar inte din åsikt och jag finner inget stöd i forskningen för din åsikt.

Och jag hoppas att du håller med om att åtminstone i dag i vårt moderna samhälle så finns det absolut ingen generell önskan hos gruppen män att ligga med så många som möjligt.

Jag vågar garantera dig att rent generellt är det oändligt mycket vanligare att mannens högsta önskan är att få vara älskad av sin kvinna och få ligga med henne,
än att mannen skulle önska få ligga med så många som möjligt.

Jag både hoppas och tror att du finner mina ord rimliga?

Som sagt, jag har inte tagit någon ställning gällande ansvarsfrågan.

Men jag delar i stort din åsikt och tycker det är självklart att båda har ett ansvar,  för alla deras problem och för att ömsesidigt försöka lösa problemen, vilket jag också tycker framgår av det jag skrivit.

Utan att ta ställning gällande vem som har mest rätt eller fel, eller vem som har det största ansvaret, har jag bara efter bästa förmåga försökt förklara orsak och verkan, alltså vad deras problem beror på, eller kan bero på.

För att kunna göra något konkret åt ett problem måste man självfallet komma till insikt att problemet finns och vad det beror på. Jag förmodar att du delar denna uppfattning?

Du hävdade bl a att det var ett svek mot henne, alltså att hon upplever det som ett svek.
Då försökte jag förklara att det inte är så enkelt, det är inte ensidigt, och jag försökte visa att även han kan uppleva att hon har svikit honom och att hans svek i så fall kan ses som en direkt följd av hennes svek.

Du konstaterar att de lever ihop och att de båda därför har ansvar.
Men om inte båda parter ömsesidigt och någorlunda solidariskt kan eller ens vill komma till någon gemensam insikt om att problemen finns och vad de består i, utifrån bådas utgångspunkt, om de inte klarar komma överens om en konkret åtgärdsplan för att lösa sina ömsesidig problem, eller åtminstone motverka dem,
så finns ju då ingen annan lösning, med ditt konstaterande som grund, än att de upphör att leva ihop.

Jag för min del menar att det finns många andra och bättre lösningar.
Men för att finna konkreta lösningar krävs ömsesidighet och respekt för båda parters behov och önskemål, med respekt och förståelse för båda parters utgångspunkter.
Det är egentligen självklart att det duger inte att bara utgå från mitt eget perspektiv. Det räcker inte att utgå från bara det ena perspektivet av kvinnligt eller manligt...