Sambo gör ingenting i hushållet

Ja, låt honom vara föräldraledig och låt honom ta hand om allt själv ett tag. Jag är dock tveksam att poletten trillar ner innan separationen är ett faktum och han står där själv med allt. Men det kan vara värt ett försök. Eller testa att leva isär ett tag så kanske han inser vad som faktiskt krävs. 

Fattar han inte så är det lättare att leva ensam, utan ett vuxet barn att ta hand om. Föll själv i den fällan så talar av erfarenhet, tyvärr. 

Det som är grejen är ju att det ofta faktiskt inte ser ut riktigt så innan man får barn. Vilket undersökningar faktiskt visar, att innan barn är par i Sverige faktiskt rätt jämställda, sen efter barnen ändrar det sig. Vanligt är väl att mammorna ofta är föräldralediga längre, och är man hemma på dagarna känns det ju ganska naturligt att samtidigt sköta hushållet. Om inte annat för att man ska få lite tid ihop när gubben väl är hemma. 

Sen när det är dags för mamman att börja jobba igen, så blir det ju väldigt jobbigt för pappan att börja sköta hushållet också plötsligt.

Såklart finns det dem som man kanske borde vetat redan innan. Men jag kan ju säga att jag och mitt ex var rätt jämställda innan barnen, det funkade faktiskt riktigt bra efter första barnet också, även om det var lite kämpigt för pappan att rodda mer efter jag började jobba igen. Men jag hade ju skött sånt när jag var hemma, så det är väl inte konstigt om man behöver lite tid för att hitta nya rutiner för hushåll med ett barn med i bilden också. 

Det var efter andra barnet det blev katastrof, det var som att han gav upp att ens försöka. 

Med första var jag hemma rätt länge till följd av komplikationer, han var föräldraledig en kortare period (om jag inte mins fel ca 3-4 mån) mellan att jag började jobba och barnet började förskolan. Med andra barnet började jag jobba när barnet var ca 5 mån, men då lät det plötsligt att han "kunde" inte vara föräldraledig, han planerade sen in föräldraledighet som han sen återigen inte "kunde ta ut". Sen om han verkligen planerat in det på jobbet eller bara sa så vet jag inte. Så jag jobbade kväll och helg för att kunna jobba alls, tills barnet började förskolan. 

Han hade kvar alla föräldradagar eftersom tanken var ju att han skulle vara föräldraledig. Kan säga att det var många dagar som brann inne då när barnen fyllde 4. 

Jag håller helt med att dela föräldraledigheten är det bästa, om inte annat visar det ju att båda är lika delaktiga. Man hamnar inte heller i denna situation där man lever helt olika liv som det blir om bara en är föräldraledig. Man får båda sidor av myntet. 

Äsch det blev vad det blev, när vi väl kom iväg till parterapi gjorde det viss skillnad, han gjorde mer hemma än innan, men det hade redan gått så långt och hänt så mycket att det inte fanns något kvar att jobba på. Sen är det alltid lätt att vara efterklok, när man inte står mitt i skiten med allt vad det innebär. 

Så när vi väl tog steget att gå isär fick han sig ju ett rätt tufft uppvaknande och se vad som faktiskt krävs. Medan det för mig blev en lättnad. Han skaffade en ny sambo efter något år och baserat på vad jag sett och vad barnen berättar verkar det vara hon som styr upp det mesta. Och han är ändå en bra pappa, även om han inte var en bra partner. Så även om det tog tid för oss att förhålla oss till varandra på ett helt annat sätt efter att ha levt ihop i 10 år så har vi idag ett bra samarbete kring barnen och barnen mår bra vilket ju är det viktigaste. 

Självklart har man sörjt att det blev som det blev, framförallt för barnen. Det var ju inte vad man trodde eller ville skulle hända. Men samtidigt kan jag inte påstå att jag ångrat det heller.