Hur går det för barn som tidigt lider av psykisk ohälsa?

Ingen som har erfarenhet?

Alltså det krassa svaret är att det beror på mamman och i vilken utsträckning hon accepterar att ta emot hjälp.
Att flickan går till till kurator och BUP etc är ju bra men om mamman erbjuds annan större punktinsats och tackar nej så kommer det bli besvärligt för barnet... väldigt många föräldrar saknar självinsikt i sin egen situation samt att man i många fall dessutom skäms över hur man har det och är livrädd för att soc ska blanda sig nånstans på vägen ...  och alldeles för många föräldrar tackar nej till utredning av diagnos på sitt barn ..
Allt detta får tyvärr enorma konsekvenser för barnet som sen riskerar att fastna mellan stolarna i systemet och må oerhört dåligt. 
Mår mamman dessutom själv dåligt pga diagnos saknas kanske också förmågan att hjälpa sitt barn på rätt sätt. 

Rent generellt som medmänniska kan du inte göra mer än att erbjuda din hjälp och synliggöra problemet för skolan. 

Tack för ett utförliga svar på dina tankar. 

Mina egna tankar har väl gått lite i den riktningen att en hel del ligger på individnivå. Jag tror i detta fall att mamman gör allt i sin makt för att göra det rätta. Skolan är fullt medveten och tidigare om åren har mamman nog haft lite "specialbehandling" då fd rektorn var gammal familjevän och barnets problem synliggjordes i allra högsta grad.

Jag har inte för ambition att lyfta berg i detta fall och jag för egen del ska jag inte ska lägga något ansvar på varken mig själv eller min dotter. Min känsla är att det är tragiskt att barn i tidig ålder mår dåligt och att vi i Sverige med alla resurser ändå inte lyckas skapa en tillvaro där våra barn mår bra. 

Har du själv erfarenhet av något liknande fall där du med säkerhet vet utfallet av framtiden för ett barn i samma situation?

Jag tror att du ska fokusera på att finnas där som stöd och även att ditt barn är ett stöd. Och då som vän, inte läxhjälp eller nåt sånt. Troligen handlar det ju inte om själva skolarbetet i sig, utan förmågan att klara av det utifrån andra svårigheter eller mående.

Att mamman drar sig undan kan ju handla om att hon inte vill övergå flickans förtroende genom att berätta detaljer för dig som flickan inte vill ska komma ut. Det kan också vara så att hon är rädd att bli dömd som förälder, och vissa saker i ditt inlägg, som att du framhåller din höga utbildning ger sken av att du kanske dömer henne eller ser dig som bättre än henne. Kanske inte din mening, men det kan ändå landa så hos henne. 

Hur det går för barn som flickan är svårt att säga, med rätt stöd i skolan, hemmet och bland vänner kan det nog ändå gå rätt bra. 

Vi har ett skolsystem idag som producerar misslyckanden på en nivå som inte motsvarar något annat land med liknande omständigheter. Men misslyckande i skolan ger ju en dålig start, även om det är skolsystemets fel och inte barnets brister. 

Vi har inte samma starka vänskapsrelation nuförtiden.  Våra barn är inte lika nära vänner som innan. Tidigare när våra barn var mer med varandra hade mamman inga problem med att fråga om hjälp och jag kan med säkerhet säga att hon inte ser på oss som några skrytsamma föräldrar. Det är knappast i dom ordalagen jag använder i sociala sammanhang att "jag har en hög utbildning" . Hon vet ju att vi har det pga av våra yrken. När vi pratat om hjälp med läxor har hon sagt att det är svårt rent pedagogiskt då man ofta ryker ihop med sitt egna barn och att hon saknar själv säkerheten i vissa ämnen. I det fallet har jag sagt att vi kan hjälpa till om det skulle behövas, inte mer än så. Hon vet att mitt barn har det lätt i skolan och att vi hjälper vårt egna barn utan att vi bråkar alltför mycket.

Jag kan absolut förstå om hon drar sig undan om situationen blivit mer allvarlig än innan med respekt för dottern och jag har aldrig frågat om det. Hon har berättat själv vid vissa tillfällen och när jag uppenbart"sprungit in" i någon specifik situation.  Tror som sagt att vi kommit från varandra pga att våra barn inte är närmsta vänner längre och knappt umgås på fritiden. Vi har inte samma naturliga interaktion nuförtiden helt enkelt. Mamman lider inte av någon diagnos i detta fall utan har det kämpigt rent tidsmässigt att hinna med allt som ensamstående förälder.

Med ökande ålder måste man ju vara mer och mer noga med barnets egen integritet. Och om varken ni eller era barn längre är så nära vänner så är det ju naturligt att inte anförtro svåra och känsliga saker längre. 

Jag vet inte om du uppfattade att jag kallade er skrytsamma föräldrar? Det gjorde jag inte, men att du kan upplevas som dömande när du tar upp hög utbildning i förhållande till barnets skolsvårigheter. Dels för att du ju inte vet vad det är för skolsvårigheter (koncentration, dyslexi, NPF, depression eller ren kunskapsbrist), eller att just dina insatser skulle göra nån som helst skillnad för barnet. 

Såklart det är lätt att hjälpa ett barn som har det lätt för sig? Men att du bara för det skulle kunna hjälpa ett barn, med för dig okända svårigheter, är ju att tänka väl ensidigt om en situation. Att du är utbildad inom matematik och naturvetenskap innebär ju inte att du har nån pedagogisk kunskap bara för det. Och om skolproblemen beror på depression eller autism så är väl knappast läxhjälp med en före detta kompis förälder ett rimligt steg?

Om du verkligen vill hjälpa så kan du satsa på att vara en vän, inte en oombedd hjälpare som kommer med förslag som säkert inte ens är på kartan vad barnet behöver. 

Det finns flera ungdomar i min omgivning som mådde dåligt under uppväxten med ätstörningar och olika NPF-diagnoser men som idag mår bra och har hittat sin väg i livet. 

Mamman till kompisen verkar ju göra det hon kan med BUP etc. Det visar att mamman är engagerad och det är en mycket viktig faktor för att det ska gå bra. 

Jag är född på 70-talet när det inte alls fanns samma medvetenhet om diagnoser och psykiska problem hos barn och unga och det gick bra ändå för flera av mina vänner som hade det tufft. 

Det var självfallet sämre på den tiden men min poäng är att psykiska problem i barn- och ungdomen inte behöver innebära att man inte klarar sig senare i livet. 

Som ensamstående mamma kan jag dock bli lite trött på att det tas upp som en faktor i det här sammanhanget. Jag kan förstå argumentet om tidsbrist men barn får inte per automatik psykiska problem för att de växer upp med en förälder. 

De ungdomar som har mått dåligt i min omgivning har vuxit upp i kärnfamiljer med högutbildade, resursstarka föräldrar. Min son är en av de få som inte har haft psykiska problem, kontakt med BUP etc. 

Jag växte själv upp i en sådan kärnfamilj som dessutom var rejält förmögen och jag skulle byta min svåra barndom mot en med en kärleksfull närvarande ensam mamma any day. 

Jag tror att du menar väl TS men jag har lite svårt för när folk framställer ensamma mammor som tragiska personer då man tvärtom behöver vara stark för att klara av det, inte minst på grund av alla fördomar. 

Oj!
Jag har aldrig skyllt på mamman i detta fall. Skulle aldrig kalla henne ngt annat än stark heller. Alla kämpar väl med tiden oavsett om man är ensamstående eller kärnfamilj. Vet inte var jag skrivit att hon varit tragisk heller för den delen. Och självklart kommer jag stå tillbaka om det nu skulle vara så att mitt lilla engagemang verkar nedsättande.  Jag tar inte illa upp om ingen vill ha min hjälp om det är så det verkar. Jag får bara vara tacksam för att jag själv har barn som mår bra och hoppas att det går vägen för denna tjej. 

Fast dina inlägg andas av att du tycker att du är väldigt bra och att hon är ganska mycket sämre. Och du tittar ned på henne med en beklagande min. Och även om det inte är så du tänker eller menar, så kan det vara så att även mamman känner av det du utstrålar.

Och nu i det här inlägget tog du även på dig lite martyrskap när några som svarat dig inte ger dig de svar eller den bekräftelse som du ville ha eller hoppades på.

Jag tror att vi här kan skönja orsaken till att den här mamman inte längre vill vara din vän eller anförtro sig till dig. 

Herre!
Jag skev just att mina ambitioner inte ligger i att lyfta berg. Deras välmående är varken min eller min dotters ansvar. Jag undrade om man vet vad utfallet blir när barn i så tidig ålder lider av psykisk ohälsa. Jag skiter fullständigt i om någon random person  anser att jag är snobbig eller anledningen till varför vi inte står nära varandra . Min dotter går stenhårt in för sin idrott och har hittat nya vänner där, detta barn idrottar inte och valde andra vänner före min dotter. Barns umgänge är ju ombytligt. Vi har inga naturliga sociala plattformar längre och då är det väl inte så konstigt att man inte anförtror sig till varandra längre. Eller anses idrott också vara att ställa sig över någon?

Jag frågade inte efter vad jag kan göra. Jag bad inte om råd och inte heller tror jag lite läxhjälp skulle hjälpa till med psykisk ohälsa på något sätt. Den som påstår något sånt måste ju vara lite korkad själv eller lida av mindervärdeskomplex.