Hur går det för barn som tidigt lider av psykisk ohälsa?

Har följt tråden, frågan var helt enkelt hur det går för barn med psykisk ohälsa senare i livet och huruvida  folk kunde bidra med sina upplevelser.. Den frågan går knappast att besvara eftersom det finns så många faktorer som spelar in. Tråden spårade ur något och kom att bli en tvekamp mellan några skribenter och deras utbildning. Det var inte avsikten utan TS undrade helt enkelt hur det har gått i livet för dessa ungdomar.                                                                                                         Att den psykiska ohälsan ökat bland unga är ett känt faktum och stora insatser krävs ibland för att hjälpa dem. De fall jag har sett på nära håll handlade om mobbing, där var det nödvändigt att byta skola. Sen gick det bra för barnen ifråga, i stället för att bli  hemmasittare gick de ut gymnasiet med skapliga betyg. Ett annat barn med ensamstående förälder lyckades inte lika bra. Nu måste inte föräldrarna nödvändigtvis leva ihop; det viktiga är att båda tar sitt ansvar.                                                                                                                      Så var det frågan om läxhjälp; inte måste man ha en hög universitetsutbildning för att hjälpa någon i högstadiet eller gymnasiet! Huvudsaken är att man behärskar ämnet och är pedagogisk. TS  och mannen har "högre utbildningar" och påpekar de det alltför tydligt tror jag inte att det faller i god jord. Den frånvarande pappan är ett problem; honom borde man ställa mot väggen. Även om inte föräldrarna lever ihop borde han ta sitt ansvar. Man kan också hyra läxhjälp, en student till exempel. Det är bättre än att TS "hjälper till", i nuläget kan det bli lite infekterat.