Pappa respekterar ej 4-åringens vilja

Så STOPP MIN KROPP gäller inte håret samt på små barn menar du ? En jävla skillnad på att få bestämma över sin frisyr mot att gå ut kl 23 på kvällen ensam. Löjlig jämförelse.

Ts skrev ju att "hans nej ska respekteras sålänge det inte är till skada för honom el någons slags hygienisk oangelägenhet".

 

Jag bestämmer en hel de som rör mina barns kroppar. Hårklippning är en av de sakerna. Hår i ögonen är ett absolut nej. När håret ser ovårdat ut, ser jag till att det klipps. När håret är för långt, det jag till att det klipps. Min dotter vill ha en halvlång frisyr, men mitt krav är att håret får att sätta upp. Hon får därför välja mellan kort och tillräckligt långt för uppsättning. Min son kopiöst med hår som gärna letar sig ner över ögonen och blir som en mössa på huvudet. Jag bestämmer när det är dags att klippas. 

Jag bestämmer också att man har vinterskor på vintern, inte sätter gnuggistatueringar i ansiktet, inte visar magen i skolan och att man har regnbyxor om man är ute och leker när det är blött. Jag är förälder och vissa saker faller på min lott att besluta om. 

Barn som vägrar klippning är vanligt förekommande vid npf, har du några tankar kring det?

Att pappan inte fattar att han kränker/lurar sin son här får mig att undra om han också har npf.

Ta ett rejält snack med pappan, ni måste enas om en linje och sen borde sonen få vara ifred utöver det. Kanske bestämma att han måste klippa i alla fall luggen var 3e månad mot att pappa lägger ner att tjata och hacka på hans utseende.

Samt att sonen måste ha gummiband för att fästa håret så han ser ordentligt och inte fastnar när han är ute och leker.

Man kan låta bli att klippa håret, men du överreagerar kraftigt. Det här är inte den typ av allvarligt övergrepp som du vill vrida det till.

TS, HELT på din sida.

Pappan gjorde detta inte för sonens skull utan för sin egen. Han ville inte ha en son med långt hår för att han själv anser att pojkar ska vara kortklippta. Sonen är 4 år och hade en stark åsikt om sitt utseende som inte skadade någon, att låta honom få det självbestämmandet är ett sätt att ge sonen något han får ha som sitt. Viktigt när barn växer upp att de får lära sig att deras röster också kan få räknas, särskilt om saker som gäller deras kroppar. 

Om det kommer hår in i ögonen är det något man kan diskutera med sonen (det är dock knappast en säkerhetrisk, då skulle i princip alla småtjejer leva farligt) - men det är på absolut inget vis samma sak att klippa lite precis runt ögonbrynen som att klippa hela håret kort.

Blir förbannad på pappor med den här inställningen, lämna era gamla förlegade värderingar när de hör hemma. Gå och klippa er själva om det är så jäkla viktigt och lär er sätta upp sonens hår i en tofs istället.

Tycker du överdriver kraftigt. Hår som hänger i ögonen har jag besämt klipps på mina barn. Oavsett tjej eller kille. Finns massa saker vi föräldrar bestämmer över barnen när de är små. Att klippa håret är inte ett övergrepp, dessutom hade han väl sagt ja vid det tillfälelt? 

Pappan klippte ju barnet kort. Inte bara luggen. Stor skillnad.

Barnet hade sagt nej massa gånger. Jaet var uppenbart feltolkning eftersom barnet blev väldigt ledsen.

Varför är det viktigt att bestämma barnets hårlängd mot barnets vilja om det sköts, tvättas etc? Barn är också individer med önskemål.

Barn i denna ålder ska inte bestämma nästan något själv. Det är vi föräldrar som ska bestämma och barnet kommer att uttrycka känslor för att visa sitt missnöje men det är bara en del av barnets utveckling. Man ska inte försöka tillfredsställa barnet bara för att det visar känslor. Utan barnet behöver få lära sig att hantera sina känslor och acceptera föräldrarnas beslut.

Och har man inte agerat som jag beskriver tidigare år i barnets liv så kommer det bli mycket jobbigare innan man är på rätt spår igen.

Barn som får mycket att säga till om i unga år tenderar att blir mindre trygga, få svårare i skolan och yrkesliv samt bli mindre yckliga som vuxna.

I ditt fall som du tar upp skulle jag säga att du har helt fel inställning och gör barnet en stor björntjänst.

Pappan är på rätt spår men skulle dels kunna vara mer bestämd men också göra det mer lekfullt så det blir en positiv grej. Oavsett så är det viktigt att ni föräldrar är de som bestämmer oavsett vad barnet säger.

Sen skulle jag rekommendera någon föräldrarutbildning till er. Min sambo var lite som dig och hade även svårt i sitt föräldraskap. Sen gick vi en föräldrautbildning där hon fick ett uppvaknande.

Alltså, jag är helt chockad  - hur kan detta ens vara en fråga??? Och hur kan så många i tråden komma med så sinnesrubbade svar??? 

Ts! Du har självklart hundra procent rätt.

Oavsett är det inte barnets beslut att ta utan föräldrarnas. Att barnet blir upprört är bara en del av utvecklingen. Inget man ska lägga någon större vikt vid mer än att ta det lugnt. Sen är det bra om man gör saker mer lekfulla och roliga. Men det är inget måste. Det viktiga är att man inte är eftergiven för barnets känslor. Det är barnet som behöver lära sig att hantera sina känslor. Inte vi vuxna som ska ampassa oss efter barnets känslor.