Kan inte bo kvar hos mamma.

Vilken hemsk situation du hamnat i och vad duktig du är som försöker ta tag i allt!

Jag skulle råda dig att börja med att kontakta socialen och sedan ta det därifrån. 

Om inte de kan hjälpa dig så borde de kunna hänvisa dig till vart du ska vända dig. 

Du borde också prata med studievägledaren på din skola för att se möjligheterna att läsa klart nästa år eller om hen kan hjälpa dig med hur du ska göra för att kunna slutföra någon form av gymnasieutbildning. 

Om du inte kunnat gå till skolan pga sjukdom borde du ha varit sjukskriven. Vilket såklart inte är så lätt att veta, är ju inte något man tänker på när man inte har en lön man blir av med vid sjukdom. Fördelen med att vara sjukskriven är att man ofta kan få mer hjälp av tex skola kring hur man ska kunna slutföra sin utbildning. 

Hoppas att allt löser sig för dig!

Varför vill hon kasta ut dig? Om det är för att du inte kan betala så kan väl du också få försörjningsstöd för mat och så även om du bor kvar? Och boendet har hon väl redan betalt av soc.

Om du flyttar ut och hon får ett rum ledigt så kan soc. börja krångla med henne om det istället, att hon har en för stor lägenhet.

Han är ju vuxen och får ju ändå flytta förr eller senare så det vore kanske bättre / lugnare för honom . Få stå på egna ben, komma på fötter. Men vad som är bäst för honom vet han ju bara själv. bara synd att det ska gå till på det viset, att han blir utslängs. Var ju samma för mig

Men inte så kul o bo kvar hemma ändå om föräldern inte vill ha en där. Bara det är ju hemskt. 

Vad skönt!! Det kommer gå bra ska du se. Ta bara en sak i taget och ta hand om dig själv.

Jobbigt med ångest :( kan du kontakta vårdcentralen och få stöttning därifrån? Ofta kan du boka en tid själv direkt på nätet till en samtalsterapeut. Tror det kan vara bra i den situationen du är i.

Säkert är det så. Mamman har det väl inte lätt men det ursäktar ju inte situationen. Nog är ts vuxen men det är jobbigt att bara kastas ut i vuxenvärlden när man kanske inte ens är riktigt redo än. Man vill ju helst ta det steget själv. 

Mina föräldrar skrek åt mig att jag var tvungen att ut därifrån för ?huset var för litet?. Just där och då kändes det som att de hatade mig och inte ville veta av mig. Men det var ju självklart inte så. Pappa kunde inte sova om nätterna och ville ha sovrummet tillbaka för jag hade det då. Båda mådde jättedåligt.  Men just då visste jag inte det / förstod inte det. Tog åt mig väldigt mycket. Det var ju inte så man ville ha det, att bli utslängd. Föräldrarna hjälpte mig inte heller med flytt osv. Fick göra allt själv. Men de ville träffa mig hela tiden sen, hälsade på mig osv. Det blev ändå bra. Men just då var det jobbigt. Nu är ju inte alla likadana men ändå.

Men jag vet också att jag inte ville vara där efter att jag fått de orden slängda på mig. 

Ta inte åt dig av det här ts. Du kommer att fixa det här jättebra. Är lägenheten långt ifrån där din mamma bor?