Skaffa barn ensam i en särborelation?

Jag tror du fokuserar lite för mycket på din egna barnlängtan nu.

Du behöver även tänka på er relation, på hur du ska mäkta med det både ekonomiskt och energimässigt själv samt hur det skulle påverka de kommande barnen.

I mina öron låter det som en vansinnigt dålig idé.

TS ska absolut inte skaffa barn med en kille som inte vill.

TS ska absolut inte skaffa barn på annan väg medan hon är i en relation där han varken vet något eller givits möjlighet att säga vad han vill om detta.

Så om TS absolut vill ha barn och killen inte vill så måste hon lämna honom.

Sedan återstår alternativen att skaffa barn på egen hand eller träffa en ny kille som vill ha barn....

Bäst förutsättningar får föräldrar som är två och bäst förutsättningar får barnet med två föräldrar, helst en av varje kön, så det är att föredra.

Jo, det blir stressigt i hennes ålder... Även om det finns kvinnor som utan större problem föder barn i ålder över 40, så är det inget jag rekommenderar. Jag läste någonstans att det efter 37 års ålder så ökar risken markant för komplikationer under graviditet och förlossning.

Men det är TS som äger problemet. Det är inte rättvist av henne att låta andra ta konsekvenser av att hon inte träffat sin "soulmate" att skaffa barn med tidigare i livet.

Att då låta bli att skaffa barn är för många av oss det enda alternativet, så det bör även TS överväga.

När jag var kring 38-39 och träffade en ett år yngre tjej jag blev kär i, så funderade jag på detta... jag kom fram till att adoption skulle kunna vara ett tänkbart alternativ om det hade blivit "vi" och vi gärna hade velat ha barn.

Nästan varit i din sits. Hade barn efter en tidigare relation och drömde om ett till. Dejtade under flera år men utan att hitta rätt att bilda familj med. ( Kvinnor över 35 verkar inte vara så populära och de flesta männen jag 
 mötte hade barn och var nöjda.) Så jag landade tillslut i att försöka få barn på egen hand. 

Efter att jag inlett försöken blev jag tillsammans igen med en tidigare pojkvän utan barn. Han ville inte ha egna barn men var positiv till en relation med mig även om jag skulle få ett barn till på egen hand. Jag avslutade relationen efter några år men det berodde ej på mina försök. Därefter träffade jag min nuvarande pojkvän/särbo när jag egentligen letade en vän med fördelar. Han har inga egna barn och vill heller inte ha. Jag var öppen med mina försök från start och vi inledde ändå en relation då känslorna fanns där. Medvetna från båda håll att vi båda kanske skulle vilja avsluta relationen om det blev en bebis, eller när den kommit. Det har inte varit enkelt jämt, att kämpa med fertilitetsbehandlingar i flera år är tufft, likaså att få flera missfall och senare vara gravid. Men vi är fortfarande tillsammans även om vi inte bor tillsammans. Han är glad över att ha mig och mina barn i sitt liv och jag honom i vårt. 

Det är möjligt, men kräver mycket av er båda. Och det är inte enkelt att leva utanför normen för någon av parterna.

Gissar att ni redan pratat om barn och dina ägg många gånger. När man träffas i er ålder brukar frågan komma upp tidigt. 

Det låter inte så på din ts ( men iom att du har frusna ägg är tiden inte så stressig utifrån dem) så om du tror att det ev skulle kunna vara så att han vill vara förälder hade jag nog gett er relation en tid till innan du befruktar dem med donerad sperma. Även om det enligt forskning går lika bra för barn till frivilligt ensamstående mammor som barn till två föräldrar, så är det mer krävande. Det är dock en större trygghet för ett barn med två föräldrar, om någon blir sjuk och ofta ett större nätverk. Barnet får då också en relation till sina båda släkter från start.  Men om du är helt säker på att han inte kommer ändra sig, ja, då kanske du ska försöka på egen hand.

Lycka till, det är inget enkelt beslut. 

 

Nej, det är det verkligen inte!

Jag kan lova dig att i stort sett alla par som skaffar barn också vill ha barn, så TS har precis som alla andra mycket bättre alternativ än att bli ensam förälder.Men det säger inte att det är bra förutsättningar jämfört med att vara två föräldrar, helst en av varje kön.

Hur många lågutbildade och ensamstående mammor har ansträngd ekonomi eller brist på ork? 

Statistiskt går det bättre för barn som växt upp med två föräldrar än med en.
.

Jag tror inte riktigt på att "nätverk" kan ersätta förmåga hos de som har huvudansvaret. De är sällan tillfrågade i förväg. Det handlar snarare om högst tillfällig avlastning som även par kan vara i behov av emellanåt.

Jag förstår inte frågan.

För de flesta ensamstående föräldrar är det inte ett val de gjort från början utan det är brustna relationer som är orsak till deras situation.

Vilka barn?
Barn till ansvarsfulla pappor?
Ansvarsfulla pappor är en viktig förutsättning, men det finns ju flera som här inte nämns.

Det finns alltid folk som vill pådyvla sina åsikter på folk fast de inte är efterfrågade. Speciellt män med tvivelaktig kvinnosyn, som tycker det är orättvist att kvinnor bestämmer själva över sin reproduktion. 

Dessutom bidrar mammor och pappor till olika saker i sitt föräldraskap.

Tanken på diskriminering hänger samman med tanken på barn som en rättighet snarare än som skyldighet/ansvar.

En oansvarig förälder är inte mycket bättre än en frånvarande förälder, något alla ansvarsfulla föräldrar så långt det är möjligt bör välja bort när de vill skaffa barn.