separerad

Flytten har gått och vi är nu särbos. 
Det fungerade inte att bo ihop men förhoppningen är att vi funkar bättre som särbos. 
Jag saknar honom men tycker ändå det är lite skönt att rå mig själv. Vi möttes mitt i livet och har levt helt skilda liv. Jag med en stor familj medan han levt utan barn med sitt ex. 
Att bo ihop med míg och en tonåring med särskilda behov fungerade inte alls.

Han har helt annorlunda syn på diagnoser, tycker mest att min tonåring är störig, egocentrisk och svår att få kontakt med. Det stämmer visserligen men har sin förklaring i ADHD och Autism. Jag har verkligen försökt att berätta om vad min tonåring har för utmaningar och hur man bäst bemöter honom. Men min partner lever kvar i nåt slags föråldrad syn på att diagnoser mest är ett påhitt och att tonåringen utnyttjar detta för att skämmas bort.

Det här är kärnan till varför vi separerat. Jag väljer såklart mitt barn i första hand. Nu när flytten är gjord så är jag osäker på om det finns en framtid för oss. Min partners värderingar kvarstår ju även om han inte behöver bevittna mitt sk Curlande eller bo under samma tak. 

Jag förstår ju samtidigt att det är svårt för någon som inte har barn själv att förstå dels hur en tonåring fungerar och det är nog ännu svårare när tonåringen har diagnoser. Det har tagit många år för mig att förstå mitt barn och acceptera att vissa saker måste göras på ett sätt som kan uppfattas som curling för någon som inte har kunskapen. 
Jag har kämpat tillsammans med mitt barn i många år och vi har nu en fungerande vardag där hutvecklingen verkligen gått framåt. Att då bli ifrågasatt för sitt sätt att uppfostra sitt barn av sin partner är oerhört energikrävande och knäckande. Och just det här kommer ju inte försvinna. 

Finns det någon mer därute med samma eller liknande erfarenhet som har fått detta att fungera?