Sååå uttråkad på livet!

Tror alla kan känna så ibland. En "medelålderskris" låter det ju som. I många år strävar man efter att utbilda sig, jobba, karriär, hitta någon att bilda familj med, skaffa barn, boende, uppfostra barn och det rullar på. Man har inte tid eller ork till så mycket mer. Sen blir barnen större och inte lika beroende av en längre och då börjar man fundera över meningen med livet nu då. På pappret har man uppnått det man strävar efter men det blir tomt. Jag har känt likadant men så blev en anhörig svårt sjuk och allt ställdes på ända. Jag fattade inte hur jag inte kunde vara mer tacksam över hur bra allt egentligen hade varit. Jag har blivit mycket mer tacksam och uppskattar livet mer nu. Och tagit mig en rejäl funderare över vad jag vill med livet, vad som är viktigt och vad jag vill prioritera. Jag prioriterar tid med familj och personer jag tycker om, lever inte bara för semestern utan ser till att det finns saker att se fram emot i vardagen, sånt jag prioriterat bort förut. Har gått ner i tjänst. Gör vandringar, teater, konserter, övernattningar, utflykter, hälsar på mina nära och kära oftare, tränar, läser, umgås med min man på nytt nu när barnen är större, tillbringar tid med barnen och är mer närvarande i deras liv. Skriver listor på vad som får mig att må bra och prioriterar dem.