Anonym (psyk) skrev 2025-02-20 08:21:20 följande:
Tråkigt att höra att du känt dig så dåligt bemött. Jag tycker att du ska försöka byta behandlare/läkare. Jag har jobbat i psykiatrin länge, och min erfarenhet är att de där kollegorna som ger ett dåligt bemötande är rätt så välkända av oss andra, så att en patient vill byta läkare från den kollegan säger då inte så mycket om patienten i mina ögon.
Men med det sagt så undrar jag om du inte skulle kunna vara lite mer öppen inför detta med personlighetssyndrom. Studier visar att ca 50% av patienter på allmänpsykiatriska mottagningar har personlighetssyndrom. Man ska vara medveten om att ångest- och depressionssjukdomar inte definieras bara av symtomen ångest eller nedstämdhet, utan ångest och nedstämdhet kan man mycket väl också ha vid andra tillstånd, som exempelvis personlighetssyndrom. Den diagnosen innebär ju inte att säga att någon inte mår dåligt egentligen eller något sådant, utan den pekar ju mest ut att det finns ett mycket långvarigt mönster av dåligt mående och vissa sorters svårigheter med att finna sin plats i livet och/eller att skapa meningsfulla och varaktiga relationer med andra osv.
Sen tycker jag förstås att en sådan diagnos inte är någonting man bara ska slänga ur sig, utan det måste man ju pedagogiskt förklara och beskriva för en patient så att det kan bli en sorts samsyn om hur patienten fungerar. Jag jobbar för övrigt väldigt mycket med patienter med personlighetssyndrom och för oss som är intresserade så finns det mycket att göra för patienterna och det blir meningsfullt att prata med patienterna om diagnosen, men tyvärr är det dock något av en slasktrattsdiagnos för en del andra kollegor. Lite som du beskriver att eftersom medicinen inte hjälper måste det vara din personlighet, och då kan vi inte hjälpa dig - hejdå.
Vet inte om min text är till någon nytta för dig, men jag hoppas i alla fall att du tar mod till dig och vågar be om att byta läkare.
Hej,
Tack för din input :)
Jag förstår vad du menar att vara öppen för diagnosen personlighetsstörning. Jag brukar vara öppen för saker och ting och tar gärna till mig saker och vill förstå.
När jag läser om personlighetssyndrom så kan jag inte alls känna igen mig i det. Jag har eller har aldrig haft problem ex i relationer av olika slag, inga problem i arbetslivet, inte problem med att jag skulle känna mig överdrivet rädd för att bli lämnad/avvisad, inte sysslat med självskadebeteende eller missbruk av nåt slag. Har alltid känt mig som en hyfsat vanlig människa som är normal så att säga. Så att komma med en sånt påstående att jag har en personlighetsstörning pga att jag reagerar på deras agerande på att inte få kontakt, få tala med läkare på flera månader eller ha andra synpunkter tolkar jag som oerhört kränkande. Dessutom när man redan är i ett så känsligt läge när man har stark ångest och går obehandlad för det så blir ju allt mycket värre. Jag brukar inte vara en jobbig eller besvärlig patient eller människa i olika sammanhang. Snarare tvärtom, väldigt flexibel, anpassningsbar och innehar social kompetens. Men när jag här försökte sätta ner foten och jag samtidigt mår väldigt dåligt, då tolkas det som att jag har en personlighetsstörning.
Visst, jag kanske har en personlighetsstörning men jag tycker på nåt sätt att mitt sätt agera och reagera har berott på dålig behandling i situationen. Så det har liksom varit en adekvat reaktion på orimliga förhållanden. Det är min åsikt.
