Ni med vuxna barn

Min äldsta son är 19 nu medan yngsta barnet fortfarande går i lågstadiet så jag är i allra högsta grad inne i det fortfarande. 
Men ja, man minns fortfarande förlossningstrauman och nätter utan sömn. Relationen har vi nog återuppfunnit eller vad man ska säga, ett antal gånger genom åren. Vi förändras, vardagen förändras. Men vi har ändå hållit ihop och hittat varandra efter varje sån förändring eller tuffare period.
Ser verkligen fram emot fortsättningen!

För mig är beslutet att vänta med barn nr 2 något som kan väcka tankar ibland. 
Ur en aspekt - vi hade inte mått bra och kanske inte ens levt ihop om vi fått barn tätt pga hur påfrestande det blev (för oss)
Men å andra sidan hade barnen kanske haft mer utbyte av varandra, vi hade inte haft småbarn i fyrtielva år och haft dem så utspridda utifrån behov och utvecklingsfaser.

Så jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda, jag vet inte. Hade vi inte gjort så här så hade ju kanske inte JUST DET barnet som kom till oss kommit. Utan något helt annat barn...