Ni med vuxna barn

Min äldsta son är 19 nu medan yngsta barnet fortfarande går i lågstadiet så jag är i allra högsta grad inne i det fortfarande. 
Men ja, man minns fortfarande förlossningstrauman och nätter utan sömn. Relationen har vi nog återuppfunnit eller vad man ska säga, ett antal gånger genom åren. Vi förändras, vardagen förändras. Men vi har ändå hållit ihop och hittat varandra efter varje sån förändring eller tuffare period.
Ser verkligen fram emot fortsättningen!

Mina barn är inte vuxna än men snart :)

Klart jag kommer ihåg bebis- och småbarnsåren. Jag minns dom ändå mest som roliga och fartfyllda, kan sakna att ha en liten fortfarande. Tror jag är en sån som fäster mig vid allt som var fint och roligt, klart det var tufft ibland med jag kommer inte ihåg det som jättehemskt eller jättejobbig? kanske inte upplevde det så? :)

Livet med äldre snart vuxna barn har gett mig mkt mer tid för mig själv, min man, mina intressen, nyupptäckta intressen. Jag älskar livet just nu och jag och min man ser mkt framemot hur vi kan forma livet lite mer som vi vill när våra barn flyttat hemifrån. Tänk bara alla pengar som barnen äter upp som vi kommer ha bara till oss sen? 😂

Vet att jag kommer sakna att inte ha dom boendes hos oss, alltid ha sällskap osv. Men tror också att jag och min man kommer få ett ännu härligare liv ihop när det är mer bara vi två. Men vi älskar ju varandra och sällskapet ihop, har alltid varit så. Småbarnsåren har inte gjort skada på oss, snarare tvärtom. Men vi har ju också haft friska barn, barn utan direkt svårigheter i skola osv. Tror sånt sliter ännu mer på par.

Jag älskar iaf känslan av att ha en nära liten familj, vi är tighta, vi gillar att umgås, och jag ser framemot att få följa mina tonåringar ut i vuxenlivet och finnas tillhands på det nya sättet. Vet ju inte hur det blir men som det ser ut nu så känns det bara positivt. Jag hoppas dom inte flyttar för långt ifrån mig 🙈 Jag hoppas dom själva en dag också skaffar familj. 

Har vuxna barn, barnbarn och samma man. Det har självklart varit upp o ned i livet. Man har fått anpassa sig allteftersom och kämpat på så gott man kan. Om man tänker tillbaka så är det ju stor skillnad på livet som småbarnsförälder och ens nuvarande liv som medelåldersmänniska. Man är ju helt klart friare nu. Jag tycker ibland att tiden gick för fort och ibland undrar man var ens små barn tog vägen, fast man vet att dom är vuxna. Det är lite sorgligt på nåt sätt, men ändå rätt skönt. Livet går fort. 

Spännande att läsa. Det låter ändå som när man läser att ni inte ångrar ?familjelivet?. Eller hade ni valt annorlunda om ni fått lov att välja om? 

tänker att oavsett om man väljer ett liv med barn eller inte så går ju livet upp och ner, så även ens relation. Men man kanske har enklare att jobba på sin relation utan barn såklart 

För mig är beslutet att vänta med barn nr 2 något som kan väcka tankar ibland. 
Ur en aspekt - vi hade inte mått bra och kanske inte ens levt ihop om vi fått barn tätt pga hur påfrestande det blev (för oss)
Men å andra sidan hade barnen kanske haft mer utbyte av varandra, vi hade inte haft småbarn i fyrtielva år och haft dem så utspridda utifrån behov och utvecklingsfaser.

Så jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda, jag vet inte. Hade vi inte gjort så här så hade ju kanske inte JUST DET barnet som kom till oss kommit. Utan något helt annat barn...

Jag har ett vuxet barn och ett som är nästan vuxen.

Det korta svaret är att inget blev som jag hade förväntat mig. Allt blev så mycket mer. Inte på ett dåligt sätt, både bra och dåligt, men mycket mycket mer.

Det man inte riktigt förstår (eller inte jag i alla fall) när man får barn är att man inte får ett barn, man får en helt ny person som är sin helt egna person. Och som förälder så hänger man med på färden, men resan är barnets egen. 

Jag har absolut inte ångrat att jag fick barn. Men i perioder har jag väl känt att det varit lite övermäktigt och undrar om det här verkligen var en sån bra idé. Vissa av utvecklingsperioderna har varit skitjobbiga, andra perioder lugnare och mer bekväma. Relationen med den andra föräldern har varit slitsam i perioder. 

Tonåren var ett kapitel för sig. Jag tyckte att sonen (som nu är vuxen) hade jobbiga tonår. Men sen kom dottern, åhherreminjävlagud, sonens tonår var som en SPA-vistelse i jämförelse. 

Nu kan vi också se tillbaka på perioder som var jobbiga då, som när en arg 3-åring bröt ihop i en butik och fick bäras ut. Skitjobbigt då, men nu i minnets skimmer, lite gulligt. 

Och just som de börjar bli vettiga människor, så är de på väg ut i sina egna liv, ut och bort. Vi, som varit deras hela tillvaro under många år står vid sidan, i bakvattnet och håller tummarna att allt går vägen. Att de får ett bra liv, att de är bra personer Och nu önskar man att man får ha dem kvar lite till. 

Vad är syftet med frågan?
Om det finns hopp?

Mitt barn går i mellanstadiet. Se tillbaka på småbarnsåren med skräckblandad förtjusning nu, hon var ju så mysig, gullig och rolig. Men också helt rabiat, viljestark, förbannad och sov aldrig (var väl typ 5 år när hon sov en hel natt). Vi höll på att förstöra vår relation helt över olika syn på uppfostran, sömnbrist och allmän press i att orka vara bra föräldrar och även partners. Jag kände aldrig att fler barn var ett alternativ och min man ville följa normen men insåg också att vi inte hade klarat det.

Jag önskar att vi hade orkat mer än ett men ångrar inte vårt beslut. Om vi skaffat fler hade vi säkert gått isär. Vi fokuserade på att hålla ihop och skapa ett bra liv med lite luft i systemet (utrymme, tid, pengar, andrum) för oss tre och nu har vi liksom hittat tillbaka till varandra.

Bävar inför tonåren med den tweenie vi redan nu har, men det ska bli spännande att se henne växa upp och bli ännu mer sin egen person.

Hur kommer det sig att du undrar?

Med all respekt, din ca tioåring är långt ifrån vuxen!

"Ni med vuxna barn" efterfrågades.

Mina "barn" är 25 och 42 idag.
Fick första som artonåring och sista vid 35.
Alltså ett glapp på sjutton år, och två olika småbarnstider då äldsta var snudd på vuxen när yngsta kom.

Min äldsta var den lugnaste ungen ever, aldrig missnöjd eller gnällig och sov som en stock från första början i sin spjälsäng. Fick eget rum vid två års ålder utan minsta problem.

Lilla sov knappt en hel natt innan ca 3-4 års ålder och skulle absolut ligga kloss intill mig annars gick det inte att sova.

När lilla var några år så flyttade stora hemifrån, men saknade sitt syskon så han t o m bad om att få barnvakta emellanåt. Vilket ju var helt ok och då kunde vi föräldrar göra lite vad vi ville. Och sova ostört!

Det känns toppenbra att de är vuxna idag, den äldsta har egna barn numera också så jag har två barnbarn. Jättekul!
Den yngre vill vänta och det tycker jag är en klok tanke. Även om jag själv fick barn väldigt ung. Men det var andra tider då.

Lever inte i en relation med någon av fäderna idag, den ena är dessutom avliden sedan länge. Den andra har jag en god kontakt med även om vi numera faktiskt inte skulle behöva om vi inte ville. Det uppskattas av vårt barn också.

 

Du skriver väldigt fint! Men fullt förståeligt att det är tufft i perioder såklart. Och tonåren.. ja, man (jag) vet ju att jag själv i alla fall nog inte alltid var den roligaste alltid *phu* 

nu när dina är påväg ut i världen får du tänka att du har ju kvar de på ett sätt. Inte varje dag såklart men de kommer ju (förhoppningsvis) alltid vara en del av ditt liv, ni kan göra saker ihop som vuxna individer som ni båda uppskattar, spännande samtal osv. Mer som en god vän. Ytterligare en ny fas i föräldraskapet, fint! Samt du och din partner kan njuta av varandra och skapa ett liv tillsammans ?på nytt? nästan. lite pirrigt och spännande :) 

Om det var vad som kändes bäst för er, då var det nog rätt helt enkelt. Det blir inte alltid som man tänkt sig med täta barn eller ens så många barn man tänkt sig eller kanske inga barn alls. Det som blev för er tror jag var meningen och rätt i er situation. Även väldigt klokt att inte skaffa barn nummer två tätt bara för att? utan faktiskt tänka till en extra gång. Är ni glada är era barn glada tänker jag :)

 

så fint. Och så fint att den stora passade er lilla. Det var ju inget dåligt koncept att få den äldsta som barnvakt emellanåt:) låter som ni haft det bra

beklagar sorgen och beklagar att ert förhållande inte höll. 

Kul med barnbarn kan jag tänka mig! Tack för att du delade med dig :)

Små barn små bekymmer. Stora barn stora bekymmer. Så sa alltid min mamma när jag klagade på att det var jobbigt med småbarn. Och hon hade helt rätt.

Lite fånigt kanske men jag har behållit mina gravidcravings trots att det gått över 20 år. Kanske skall sluta skylla på graviditet men det har blivit som ett internskämt mellan mig och min man (pappan).

Inte fler som vill dela med sig? det var kul att läsa allas berättelser :)