Ni med vuxna barn

Jag har ett vuxet barn och ett som är nästan vuxen.

Det korta svaret är att inget blev som jag hade förväntat mig. Allt blev så mycket mer. Inte på ett dåligt sätt, både bra och dåligt, men mycket mycket mer.

Det man inte riktigt förstår (eller inte jag i alla fall) när man får barn är att man inte får ett barn, man får en helt ny person som är sin helt egna person. Och som förälder så hänger man med på färden, men resan är barnets egen. 

Jag har absolut inte ångrat att jag fick barn. Men i perioder har jag väl känt att det varit lite övermäktigt och undrar om det här verkligen var en sån bra idé. Vissa av utvecklingsperioderna har varit skitjobbiga, andra perioder lugnare och mer bekväma. Relationen med den andra föräldern har varit slitsam i perioder. 

Tonåren var ett kapitel för sig. Jag tyckte att sonen (som nu är vuxen) hade jobbiga tonår. Men sen kom dottern, åhherreminjävlagud, sonens tonår var som en SPA-vistelse i jämförelse. 

Nu kan vi också se tillbaka på perioder som var jobbiga då, som när en arg 3-åring bröt ihop i en butik och fick bäras ut. Skitjobbigt då, men nu i minnets skimmer, lite gulligt. 

Och just som de börjar bli vettiga människor, så är de på väg ut i sina egna liv, ut och bort. Vi, som varit deras hela tillvaro under många år står vid sidan, i bakvattnet och håller tummarna att allt går vägen. Att de får ett bra liv, att de är bra personer Och nu önskar man att man får ha dem kvar lite till. 

För mig är beslutet att vänta med barn nr 2 något som kan väcka tankar ibland. 
Ur en aspekt - vi hade inte mått bra och kanske inte ens levt ihop om vi fått barn tätt pga hur påfrestande det blev (för oss)
Men å andra sidan hade barnen kanske haft mer utbyte av varandra, vi hade inte haft småbarn i fyrtielva år och haft dem så utspridda utifrån behov och utvecklingsfaser.

Så jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda, jag vet inte. Hade vi inte gjort så här så hade ju kanske inte JUST DET barnet som kom till oss kommit. Utan något helt annat barn...

Mina "barn" är 25 och 42 idag.
Fick första som artonåring och sista vid 35.
Alltså ett glapp på sjutton år, och två olika småbarnstider då äldsta var snudd på vuxen när yngsta kom.

Min äldsta var den lugnaste ungen ever, aldrig missnöjd eller gnällig och sov som en stock från första början i sin spjälsäng. Fick eget rum vid två års ålder utan minsta problem.

Lilla sov knappt en hel natt innan ca 3-4 års ålder och skulle absolut ligga kloss intill mig annars gick det inte att sova.

När lilla var några år så flyttade stora hemifrån, men saknade sitt syskon så han t o m bad om att få barnvakta emellanåt. Vilket ju var helt ok och då kunde vi föräldrar göra lite vad vi ville. Och sova ostört!

Det känns toppenbra att de är vuxna idag, den äldsta har egna barn numera också så jag har två barnbarn. Jättekul!
Den yngre vill vänta och det tycker jag är en klok tanke. Även om jag själv fick barn väldigt ung. Men det var andra tider då.

Lever inte i en relation med någon av fäderna idag, den ena är dessutom avliden sedan länge. Den andra har jag en god kontakt med även om vi numera faktiskt inte skulle behöva om vi inte ville. Det uppskattas av vårt barn också.